Konsertsommaren har tjuvstartat på Liseborg i Göteberg – inte med gitarrer och rökmaskiner, utan med bubbel, skratt och en och annan såpbubbla i ögat. Under flaggan Bubbel & Babbel bjuds det även i år på en helg i humorns tecken, där bubblig dryck möter bubblig stämning (och bokstavliga bubblor i luften). Ja, mycket bubblor blir det... Själv var jag mest bubblig i magen.
För den med koll är detta tredje året i rad med ståupp i hamnområdet. Ett koncept man började med redan 2023, med föregångaren Humor i hamnen, som enbart bestod av själva standupdelen.
Nedbantat program
Jämfört med tidigare år har man i år bantat ner antalet komiker från fem till fyra. Tidigare år var även ständigt återkommande Niklas Andersson även lite av en konferencier som flikade in lite skämt mellan komikerna innan han introducerade dem på scenen. I år skippade man även kisspausen mitt i och Denna gång valde man ett enklare upplägg där var och en körde sitt material i följd utan pauser. Hela kalaset var därför över på dryga timmen – snabbt och effektivt, som en mikrad Billys utan jox med sallad.
Så mycket bättre-stjärna stal rampljuset
Eventet var dessutom inkört innan en slutsålt konsert med Albin Lee Meldau på stora scenen, vilket gjorde att standupen tyvärr hamnade lite i skymundan. Jag märkte att de stora folkmassorna tågade in i parken när jag var på väg ut, så det var tydligt att de allra flesta kom till parken för att avnjuta vibratosång denna afton.
Såpbubblor för barnen
Kvällen till ära hade man i 2025 års upplaga satsat lite extra på att sälja in bubbelkonceptet, då hela hamnområdet var fyllt med såpbubblor i luften. En trevlig liten detalj som dock kanske hade varit mer uppskattad av en yngre publik. För publiken, som dominerades av medelålder och uppåt, var risken större att få linserna förstörda eller skägget klibbigt. Men ändå – vi gillar ambitionen!
Om Svennigt får komma med ett kreativt inspel till framtida upplagor: varför inte dra på musiken från det gamla tv-spelet Bubble Bobble i bakgrunden innan showen drar igång? Möjligtvis kompletterat med ett par arkadmaskiner så att väntande sällskap kan mosa bubblor digitalt medan de sörplar...Pommac. Alltså, tänk er att stå i kvällssolen, lullig på...Pommac, och höra det där eviga "du-du-du-du-duuuu-du" – ren och skär nostalgi-eufori!
Komikerna
Nog om dekor och annat tingel-tangel. Den stora frågan är förstås: hur var komikerna? Glad att du frågar!
Kvällens line-up bestod av listigkurrarna Carl Stanley, Marcus Berggren, Petrina Solange och till sist Niklas Andersson – i nämnd ordning. Låt oss gå igenom dem, en i taget.
Carl Stanley – skånsk självdistans och cykelställsförflyttande käringar
Kvällen sparkades igång av Carl Stanley, som med trygg scennärvaro och sitt karaktäristiska skånska svada bjöd på en kavalkad av betraktelser ur sitt eget liv – från barndomens bastanta grannkärringar till nutidens Foodora-dekandens.
Han började med att berätta att han gift sig, men gled snabbt över i funderingar kring det genetiska lotteriet. Varför blev han inte lång och snygg, undrade han, utan istället en “kort med vattenskalle”? Som alltid låg poängen i självdistansen – Stanley har gjort det till en konstform att dissekera sin egen existens med skämtsam kirurgi.
Vi fick också möta hans granne: en kvinna med övermänsklig styrka som flyttar fastbultade cykelställ efter eget godtycke. Det var en fin bild av den svenska vardagsabsurditeten, levererad med perfekt tajming.
En längre utvikning handlade om den allt mer bortskämda relationen till hemleveranser som Foodora, där 19 kronor motiverar en vägran att bemöda gå till porten. Carl beskrev sin mammas förvåning över att han inte längre hämtar mat själv – varför skulle han, när man kan få den cyklad till dörren för 19 spänn? Trots regn! Trots omvägar! “Ska vi åka och hämta honom?” utbrast mamman, när Foodora-pricken plötsligt stannade på kartan. Det här var kvällens kanske mest träffsäkra sekvens, där många troligen kände igen den typiska modersinstinkten som sträcker sig till totalt okända cykelbud.
Stanley hann också med ett par klassobservationer: om föräldrar som klär upp sig så fort de ska till Stockholm (“som om inte halva stan ändå är från Borås”) och om den eviga kampen mellan skånska och rikssvenska. Hans imitation av pappans uppläxande försök till artikulerad rikssvenska var klockren: "Ska du flytta till Stockholm? Deeeuuu muste deuu lääora dig arrrrtikuleeeira", varpå Carl kontrade: "Det lär ingen fatta, pappa!"
Sammanfattningsvis: Stanley levererade en stadig öppning med skämt som låg tryggt i hans register. En välkänd röst i standup-Sverige, som vet exakt hur man får publiken att både skratta och känna sig lite träffad.
Marcus Berggren – galenprofet i bruner manchesterkostym
Att se Marcus Berggren tillbaka på scenen var som att släppa in en tornado i ett bibliotek. Han dök upp som ett yrväder i manchester – bokstavligen – med en bruner kostym som såg ut att ha levt ett liv långt innan kvällen ens börjat. På ryggen dinglade en cykelhjälm från en ryggsäck, som om han gått direkt från förskolehämtning till standupscen utan att passera omklädningsrummet. Det visuella kaoset förstärkte bara känslan: det här blir stökigt, snurrigt och alldeles, alldeles underbart.
Medan Berggren snodde på sig sin svarta acetatbåge pratade han om att bli äldre. Han är nu i den åldern där man tydligen “tittar med munnen”, det vill säga stirrar på saker på håll med ett konstant fågelholksuttryck. Det var en träffsäker bild av den där lågmälda förfalletskänslan som börjar smyga sig på när trettioårskriserna blir fyrtioårskonstateranden, men kanske framför allt ett tecken på ett växande behov av progressiva glasögon.
Han drog också en hel del skämt om att folk blandar ihop honom med Anders "Ankan" Johansson, och även om jag själv tycker han är betydligt mer lik Ola Englund i The Haunted, så är kanske inte liknelsen med Ankan helt långsökt. Bortsett från att båda har ett förflutet som panelhönor i Bäst i test, så har båda har den där ostyriga energin och auran av att de har en varenda tv-framträdande med Pekka Heino inspelade på VHS och en riskaka som husdjur. Eller nej, nu tänker jag nog på Henrik Nyblom.
Men det var när han började prata om sitt liv som pappa som det verkligen tog fart. Berggren beskrev scener från Lisebergs toaletter – hur han går in i ett kissbås med sin dotter, och istället råkar dra med någon annan onge in i båset. Ska någon lyckas med den bedriften så är det Marcus Berggren, eller möjligen tidigare nämnda Henrik Nyblom. Han beskrev även hur han ute bland folk får obekväma frågor från sin dotter som: “Hur luktar din snopp?” där hans svar blir: “Fråga mamma.” Eller vad sägs om den här: “Får jag hänga i din snopp... igen?” varpå han, med desperation i rösten, försäkrar sin omgivning att ”hon har inte hängt i min snopp, det måste varit en annan gubbe!” Grovt? Nja, kanske för den känsligare av föräldrar. Absurt? Definitivt. Men också levererat med den sorts vilda oskuldsfullhet som gör att man bara skrattar – och lite nervöst kollar om någon socialtjänstrepresentant är i rummet.
Sammanfattningsvis: Marcus Berggren är tillbaka, och han är precis så vimsig, självutlämnande och högenergisk som vi minns honom. Som ett barnprogram för vuxna där man inte riktigt vet om man ska skratta, gömma sig – eller ringa nån.
Petrina Solange – porr i VR, krigshot och TikTok-generationens märkliga logik
Petrina Solange gjorde comeback på Lisebergsscenen efter att ha briljerat i föregångaren Humor i hamnen 2023, och visade att hon fortfarande har full kontroll över både material och publik. Med sina sylvassa iakttagelser skar hon sig igenom samtiden som en varm kniv i ett TikTok-mättat smörpaket.
Hon inledde med några typiska skämt om sin kroppshydda och att hon satsade stenhårt på att få en mirakelkropp, vilket går ut på att vara jättestor upptill och sedan spinkiga ben på det, så det ser ut som man är förlamad nertill. När man sedan kan reser sig själv mottas det som ett mirakel.
Hon glider snart in på ämnet teknik och en historia om att ha fått ett par VR-glasögon av sina föräldrar – något hon omedelbart bestämde sig för att använda till att titta på porr. Resultatet? Förvirring. “Man ser bara ett rum, sen plötsligt är det folk där... och man känner sig som att man stör!” Det blev till ett oväntat komiskt scenario där hon, som en artig VR-gäst, bara backar ut ur den digitala sexakten och ber om ursäkt.
Därefter gick hon loss på TikTok-generationens sociala logik. En onge hade kört sin hand rakt in i sidfläsket (det var ungefär så hon själv uttryckte det) och ville att hon skulle visa sin egen TikTok – eftersom hans kompis inte visste vem hon var. En förvirrande begäran, då han enkelt kunde ha visat henne för kompisen sin egen mobil. “Det är ju samma TikTok på alla mobiler!” utbrast hon, och satte fingret på hur internettiden skapar nya former av dumhet.
Hon kontrade med att hon börjat gå fram till tjejer och be dem visa sina OnlyFans. “De skrollar, jag tittar. Sen säger jag tack, drar upp byxorna och går.” Tajmingen och punchen satt som en smäck och blev en kul, spegelvänd kommentar till vår sexfixerade och digitaliserade samtid.
Som alltid väjde hon inte för politik: kvinnliga astronauter, representationstänk och den absurda tanken att man kanske skickar henne till månen bara för att bocka av svart lesbisk kvinna-rutan. “Jag vill inte till månen!” sa hon, med uppriktig motvilja i rösten.
Göteborgs eviga gatugrävande fick sig också en känga. “Vad är det ens de gräver? Västlänken? Vad är det ens, ingen vet. Det är bara ett ord man säger.” Hon fångade perfekt den kollektiva känslan av att leva i en stad där allt är avspärrat men ingen vet varför.
Kvällens avslutning var ett återbesök i hennes numera klassiska skämt om krig i Sverige. “Är ni rädda för krig?” undrade hon, och pekade ut den till synes enda personen som gjort lumpen. Han körde tydligen någon slags transportvagn – “Ni skrattar, men ni andra kan ju ingenting,” konstaterade hon krasst. På frågan vad publiken skulle göra vid invasion svarade de flesta: “Ingen aning.” Petrina hade sitt svar klart: “Jag går med i SD och utvisar mig själv.”
Sammanfattningsvis: Petrina levererade med precision och lågmäld auktoritet. Hon fortsätter vara en av de mest intelligenta och orädda rösterna på Sveriges standup-scen – och hon lyckas väl med konstsycket utan vare sig yviga gester eller ens att höja rösten.
Niklas Andersson – Trump, grillglädje och lyckobrunnen i tvättstugan
Ingen Bubbel & Babbel-kväll utan Niklas Andersson. Han är den enda komiker som varit med alla tre gånger Liseberg anordnat standup, och det märks att den ständigt glade göteborgaren trivs här – och att publiken trivs med honom. Han är tryggheten själv, men samtidigt full av pigg nyfikenhet och det där lågmält busiga som gör honom till en publikfavorit.
Andersson inledde med en blick bakåt – mindes att Liseberg tidigare haft “kortväxta” artister (hans ordval var något mer elegant än så), och kunde inte låta bli att spekulera i om Carl Stanleys medverkan betydde att det konceptet nu var tillbaka. Det var kanske kvällens mest gränsflörtande skämt, men levererat med den där typiska Niklas-touchen som gör det mer charmigt än kontroversiellt.
Han fortsatte med att skoja om att det tydligen legat ett till tivoli precis intill Liseberg, vilket han menade var ett rätt kaxigt drag. Sedan följde en rolig riff om Carl Stanleys eviga ungdomlighet – “Ja, du kan få sitta i framsätet i bilen, Carl” – som byggde fint vidare på det som redan sagts tidigare under kvällen. Det gav kvällen en välkommen känsla av sammanhang.
Han kommenterade även det mest uppenbara denna försommarkväll som bjöd på sju plusgrader och hur det “fina” svenska sommarvädret gått från tryckande hetta till kall blåst, vilket enligt Andersson markerar att det först nu som det börjar kännas som svenst sommar.
En längre sekvens handlade om grillsäsongen och dess absurda ställning i svensk kultur. Gubbarna trippade enligt honom ut på grönbete så fort solen visade sig. Det var också något lätt bisarrt i hela grillhajpen, tyckte han – det är ju bara ett tillagningssätt! “Det är inte samma hype kring att koka”, konstaterade han, och målade upp bilden av ett gäng gubbar som fascinerat står lutade över en kastrull och delar koktips: “Är det vatten du kokar i? Kör du på...medelhög värme? Hamen, hamen...”
Han snuddade även vid världspolitiken – eller snarare försökte undvika den. Det är skönt när det är natt i USA, sa han, för då kan man tänka att “nu sover väl Trump” – och så kanske vi får några timmars respit från nästa galna utspel. Även Trumps skandalösa möte med Zelenskyj i Vita huset berördes, där den ukrainske presidenten fick en känga för att han inte bar kostym, samtidigt som Trump satt med sitt fågelbo till frisyr och sin två meter långa slips. "Att få klädråd från Trump är ju som att få relationstips från Måns Zelmerlöw", skämtade Andersson; en klockren och högaktuell punchline som frammanade spontanapplåder från publiken.
Kvällens kanske största skratt kom dock när han berättade om sin sambos tjejmiddag. Inte nog med att han inte får ha “tjejmiddag” själv – han får knappt gå på toaletten när sambon har vännerna på besök. “Ska du in där? Vad ska du göra?” frågar sambon, vakande över damrummet som en hök. Om det handlar om nummer två, ja då är det bara att ta med sig behovet fyra trappor ner till tvättstugan. Det är där punchlinen kommer, där Andersson föreställer sig själv smyga ner till tvättstugan och försynt säga: “Låt inte mig störa i tvätten – jag ska bara slänga två Snickers i lyckobrunnen”. Som den kulkurella man jag är kunde jag inte stå emot att utbrista i ett ljudligt skratt.
Sammanfattningsvis: Niklas Andersson levererade precis det man vill ha – en varm, stabil avslutning på kvällen. Andersson var lugn och stabil på scen och bjöd på en stadig ström av skämt som smög sig in och parkerade där skratt sitter som bäst: mitt i isterbuken.
