Besökte i afton biografen för att bevittna Brulf Malmros nya dogmafilm om Värmland.
I rollerna: Björn A Ling (fd. Starrin), Mia Skäringer, Tuva Novotny, Kjell Bergqvist m.fl.
Den som haft TV-apparaten påslagen någon gång under hela decembermånaden, eller sett några av herrns tidigare dramatiseringar, har säkert redan en viss inblick i vad Malmrosens nya mästerverk handlar om. Jag talar naturligtvis om livet i Värmland.
Detta betyder i sin tur att gamle vapendragaren Björn A Ling äntligen kan ta ett brejk från sin arbetsförmedlare ett tag, nu när Uffe efter Smala Sussie, Tjenare kungen och senast Bröllopsfotografen från 2009, återigen har en ny roll som missanpassad värmlänning att besätta. Det här med arbetets vara eller inte vara återkommer för övrigt i denna filmen, mer om det senare. I filmen gör även Tuva Novotny, som även hon sågs i Smala Sussie, ett återbesök som mentalsjuk norsk emogoth-svartrockare som tydligen käkat blängsylta till lunch. Det är inte mycket man får se av henne, dock. Men hon tittar fram lite under luggen emellanåt och blänger, samt spottar och fräser. Detta ger naturligtvis en skojig kontrast till den dinga norska accenten, vilken hon likt sin danska i andra filmer levererar klanderfritt.
 |
| Mia Skäringer har väldigt fina örhängen i den här filmen. (Ja, förstod att det var dem ni tittade på.) |
En annan hona som gossarna förälskar sig i är mysiga och trygga lågstadielärarinnan Jenny, spelad av Mia Skäringer, som likt de flesta övriga skådisar i filmen typecastats hårt för rollen. Här kör hon bara en aning bonnigare, mer naiv variant av Anna i Solsidan.
Mamman till gossarna - välvilliga men aningen överbeskyddande Gunilla, spelas av svensk filmindustris ständiga mamma Lotta Telje. Ni vet, en sån där typisk svensk skådis som alla känner igen, men ingen vet namnet på. Ungefär som Leif Andrée - eller snarare; "han, den där korpulente karln som alltid spelar burdusa, odrägliga svin", så vet ni vem jag menar. Så om namnet inte klingar bekant, så vet ni således varför.
Kjell Bergqvist som sliskig översittare - det var ju nytt!
 |
"Den där korpulente karln som alltid spelar burdusa, odrägliga svin på film" heter i vekligheten Leif Andrée. Han medverkar dock inte i den här filmen, men skulle kunna gjort om inte den rollen redan gått till Kjell Bergqvist.
|
Mamma Gunilla är hursomhelst ensamstående präst med två metallskallar till söner som jobbar i en lager-outlet. Hårdrock, nitar och läder är dock i begrepp att bytas ut mot polyesterkostym och fluga när outleten köps upp av Kjelle Bergqvists ständigt så sliskiga översittarkaraktär som tvingar hårdrocksbröderna att sitta i kassan i fåniga apkostymer "som två tanter", för att använda deras egna ord. De hårfagra bröderna bestämmer sig därmed för att de fått nog, visar chefen fingret och säger upp sig. Vad de inte tänker på är att deras gemensamma sjaskiga boning i själva verket är en övernattningslägenhet som tillhör lagerbutiken och dess anställda. De har således blivit av med såväl kneg som husrum i en och samma handvändning. Den självklara lösningen gossarna finner på problemet är naturligtvis inte att gå tillbaka till Kjelle och be om sina jobb tillbaka. Då hade det ju inte blivit mycket till film. Nej, istället river de sitt gamla hak på klassiskt hårdrocksmanér (med yxa) och flyttar hem till sin arma mor och lever rövare. Här hamnar de dessutom granne med sin forne chef, vilket självfallet leder till konflikter och gafflande fram och tillbaka.
 |
| Från vänster till höger: Mamma, Oden, Thor |
Mammas pojkar är inte den mest händelserika av filmer, men den lyckas hålla intresset uppe under dess 100 minuter, med en hel del lustigheter att sitta i biostolen och flabba och flesa åt. Filmen passar alldeles utmärkt att se även en bakfull söndagseftermiddag, som en avkopplande paus från överdrivet mörka, allvarsamma filmer om spindlar och fladdermöss. Här är det ren och skär underhållning i drygt en och en halv timma som gäller, utan en massa mörka undertoner som lämnar en besk eftersmak. Möjligen bortsett från en otippat brutal catfight mitt i filmen, som även fick ett 30-årigt zombiefreak som mig att att haja till. Hatten av, till herr Malmros. Intressant att se hur en 7-åring skulle reagera, vilket filmen har som undre åldersrekommendation. Och föräldrarna till dessa, inte minst.
En brist jag ser i Malmrosens senaste Värmlandsskildring, är emellertid att det inte känns som filmen får något riktigt avslut. Man får en känsla av att filmen bara bryter av hipp som happ, vilket lämnar publiken en aning otillfredsställd när den lämnar salongen. Det är som att man filmat tills man haft en lagom lång film, sedan filmat en snygg panoramavy som eftertexten kan rulla framför och sedan se det hela som klappat och klart. Filmen känns i och med detta en aning ofärdig.
Slutligt omdöme
Jävligt stark skildring av livet som förvisso hårfager, men missförstådd och missanpassad svärmorsdröm. Mycket gripande historia, mmm. Synd då, att herr Malmros inte hann tänka ut ett adekvat slut på filmen. -- 7,6 läderpungar av 10
/JdS