Mord, blod, giljotiner och nekrofili med Alice Cooper på Liseberg - kul för hela familjen!

LÖJLIGT SEN RECENSION | Redan när jag såg denna spelning utannonserad i våras, tänkte jag att ”Alice Cooper - år 2012, det var ju fräscht [sarkasm] …men det får man väl se”. För visst - det kostar ju inget, nu när årskortet redan inhandlats. 

Det blev dock en storslagen show, med alltifrån giljotiner till fejkblod och ett livs levande Frankensteins monster!

Alice Cooper + Orianthi + Liseberg 2012
RECENSION

Fullsmockat var det dessutom, redan två timmar innan spelningen började. Detta på grund av att Lotta Engbergs plaststolar fortfarande upptog merparten av publikytan. Tack för den, Lotta-potta! Hrrrmph!

Orianthi och Ben Stiller – Alice Coopers senaste förvärv

Sedan några veckor tillbaka fick jag dock även nys (prosit!) om att löjligt begåvade stjärnskottet Orianthi lurats med på turnén. Något den unga gitarrhjältinnans bilduppdateringar på Facebook skvallrade om.

Alice Cooper och Orianthi - den stora talangen i sällskapet.

För den okunnige svennen, så är Orianthi en (grekisk- /reds anm.) australiensisk studio- och livemusiker som spelat med ett otal fina celebriteter. Men framför allt är hon en soloartist som rönt stora framgångar med sin gitarrdrivna popmusik, där hookiga refränger ogenerat blandas med intrikata licks och solon av riktigt, riktigt hög klass. Dessvärre blir hon i svensk media fortfarande ständigt introducerad som ”den där Michael Jackson-gitarristen”, då hon mycket riktigt var involverad i Michael Jacksons uteblivna avskedsturné ”This is it”. Vilket är synd, då detta bara är en parentes i sammanhanget. Orianthi är grym på det hon själv gör och behöver verkligen inte stå och sola i stjärnglanen av någon gammal popstjärna vars bästföre-datum passerat redan innan hon ens hunnit komma till världen. Detta är dock ett fack hon lätt verkar hamna i, vilket delvis kan skyllas på okunniga skribenter och ett torftigt kommersiellt musikutbud i största allmänhet, där endast de allra namnkunnigaste artisterna är värda att nämna.

Ben Stiller i Zoolander.

Hursomhelst, så lirar hon här tydligen gura istället för någon gobbe vid namn Steve, tillsammans med en tjomme påfallande lik Ben Stiller* (tänk filmen Zoolander). Samt en tredje gitarrist vid namn Ryan Roxie. (* Tommy Henriksen heter han tydligen, Ben Stiller-lookaliken /reds. anm.).

Och visst fyller hon den forne bandmedlemmens boots utan konstigheter, Orianthi. Inte nog med att de är hela tre pers på gura, vilket kan tyckas överflödigt, så är inte låtmaterialet till att börja med överdrivet komplicerat rent musikaliskt. Speciellt inte jämfört med vad hon är kapabel att lira, på samma nivå som Steve Vai och Joe Satriani. Så det här var förmodligen en promenad i parken för den unga begåvningen. Bortsett från ett kortare solo, fick Orianthi dessvärre inte något större utrymme att briljera under konserten, vilket var synd.

Får hoppas på en soloturné snart, istället. Vilket dessvärre verkar mindre troligt, då hon nyligen gett sig ut på vägarna med Dave Stewart, känd som ena halvan av Eurythmics (andra hälften utgörs av Annie Lennox /reds anm).

Vadå samma stil?

Något jag däremot ställer jag mig undrande till är Expressen/BT:s recensent Martin Carlsson, som menar att Orianthi; ”till skillnad från sina manliga kollegor tilläts köra sin stil rakt av”. Jag tycker tvärtom att hon i högsta lag blivit indoktrinerad av fröken Coopers skräckopera-trams. Det är knappast så att hon i vanliga fall har ”I LOVE THE DEAD” inristat i armen, låtsasstygn i halsen och fejkblod rinnande ur mungipan. Hon och den där Ben Stiller-killen med hela käften doppad i tramsblod, var ju de mest utspökade i bandet. Däremot såg ju basisten samt gitarrist nr. 3; Ryan Roxie, ut som helt vanliga rockmusikanter, utan varken skrubbsår, blåtiror, skoskav eller nageltrång.

Orianthi fick möjligheten att köra sin stil rakt av, tycker Expressen/BT:s recensent Martin Carlsson. Jo jag tackar jag... hur är det med synen, Martin?

Primadonnan Alice

"Vill ni se en schäääärna - seee på meeeeeej!"

Denna sits är knappast något som detta aktuella samarbete heller skulle kunna tänkas bryta. Jag är osäker på hur den aktuella gruppkonstellationen påverkar Orianthis solokarriär i längden, men att gå från Michael Jackson vidare till Alice Cooper, känns bara som att gå från en självupptagen, excentrisk primadonna till en annan. Expressens recensent menade lite putslustigt att personalomsättningen i Alice Coopers ensemble är så hög att facket borde rycka in.

Jag tror personligen inte att fru Cooper bryr sig ett jota om vilka som håller i instrumenten. På scen är det han som är stjärnan, ingen annan. Man får lite känslan av att bandet i sig hänger ihop och lever sitt turnéliv, medan Alice håller sig på sin kant. Något som de backstagevideor jag synat kan skriva under på. Femmannabandet var under Lisebergsspelningen i mångt om mycket samspelta, men under de cirka 90 minuter som gruppen stod på scen skedde det inte mycket utbyte, dem och den åldrade sångfågeln emellan.

Barock teaterpjäs

Brallis Cooper väcker liv i Dregens gammelfarfar!

Hela konserten kunde i mitt tycke beskrivas som en barock teaterpjäs, mer än en traditionell konsertupplevelse. I inledningen blev Alice nedsänkt från en platå med hiss iförd en festblåsa som gav honom utseendet av någon slags spindelliknande varelse. I nästa stund gick han och viftade med en krokig, nerblodad krycka till tonerna av gamla hiten ”No More Mr. Nice Guy”. Andra festliga upptåg Alice bjöd på, var att mörda en närgången fotograf genom att spetsa densamme med sin sabel, framkalla ett 5~7 meter [tokgissning] högt Frankensteins monster som drällde omkring på scen till tonerna av ”Feed My Frankenstein”, samt att själv bli halshuggen i en giljotin, vilket ledde in i den käcka trubaduren ”I love the dead”.

Neckrofili och ballonger till barnen

"Jag kommer - jag kommer - jag kommer. Jag är nästan dääääär." - Visst är det vackert?

Fröken Cooper fick även lite utlopp för sina nekrofila tendenser genom att dansa och antasta en stackars docka tänkt att föreställa ett dött fruntimmer (ja, ”fruntimmer” – det är nog ordet Alice själv hade använt om han var svenne. Han är ju trots allt i pensionsåldern, karln!). Under extranumret; obligatoriska ”School’s Out” bjöds det även på ballonger till barnen. Dessa smällde elaka farbror Cooper dock med sin förbaskade sabel, så att det yrde grått damm i luften som Lisebergs stackars lågavlönade städpersonal fick städa upp. Fy på sig, Alice!

Oavsett vad fröken Cooper hade för sig på scen, harvade dock orkestern på som vanligt, till synes oberörda av sångfågelns vilda upptåg.

Lite snack, mycket trams

Förutom att presentera bandmedlemmarna framemot slutet av konserten, ägnade inte mycket tid åt att samtala, eller ens skapa kontakt på annat sätt med publiken. Naturligtvis skulle detta bryta lite av den mystik och drama Alice lagt så mycket omsorg, tid och stålar på att underbygga, med otäckt scenbygge, otäck rekvisita, otäckt smink, otäckt fuskblod och annat trams. Då han aldrig på något sätt gick utanför rollen som denna mörkrets odygdspåse, genom att vare sig mellansnacka eller ens skapa ögonkontakt med publiken, blev konserten än mer som en slags teaterpjäs eller rockmusikal.

Alice Cooper uppträdde på Liseberg 8 augusti, 2012

Och det kan nog lätt bli så, när det gäller teatraliska, högtravande hårdrockorkestrar som dessa. Såg Judas Priest i Scandinavium för några år sedan och det var lite grand samma sak där. Väldigt återhållsamt och sparsamt med småpratet från herr Halfords sida. Skillnaden med gobben Alice är dock att den senare är lite svårare att ta på allvar. Hela skräck-konceptet, som känns lite som roliga timman för vuxna, gör att Alice Cooper som musikakt står och väger över att bli ren ploj - där musiken är tydligt underordnad.

"Blir det nåt betyg nån gång, ellarrrrr?"

Trots att jag är någorlunda bekant med herrns musik, så var emellertid detta min första Brallis Cooper-konsert. Gamla rävar som redan ser de tokiga upptågen på scen som vardagsmat, hade säkert också lättare för att fokusera mer på musiken. Själv har jag alltid haft svårt att ta utstuderat uppseendeväckande band på något allvar, utan avfärdar dem alltid som bara löjeväckande tema-band hemmahörandes i samma soptunna som Lordi och Slipknot.

Tomt, utseendefixerat nonsens dagens förvirrade ungdomar blir påprackade istället för riktig musik som betyder något. 

I dag får vi dras med en våg av fullständigt vidrig fjortis-emo och japanesiska posörband som tydligen gör musik avsedd att SE på. - Ja, hela genrer som ”Visual kei” helt och hållet utgörs av något löjligt jävla klädmode som ser ut som någon blandning av goth och fantasy. Här snackar vi med andra ord om låtsasmusik där image bokstavligen är allt.

Giljotiner och monster åsido, så har Alice Cooper dock fortfarande musik som står sig på egen hand, med eller utan de visuella skräckpasticherna. Bästa sättet att uppleva hans/deras musik är kanske trots allt på skiva. Utan konvolut.


Om man skall försöka sig på att mäta kvaliteten av konsertupplevelsen numeriskt:

På en skala där 53 är kasst, 12 är rätt hyfsat och 28 är världsklass, så får Alice Cooper av mig betyget...

6

/Jonas den Store

GT:s recension