Mustasch: A Final Warning - Chapter I (Recension)

Här på SVENNiGT har vi rapporterat en hel del om Mustasch AB:s styrelseordförande Ralf Gyllenhammar och hans tokiga upptåg. Nu tänkte vi lägga skandaler och tv-fjanterier åt sidan för en stund och istället fokusera på musik, då bandets nya minialbum/EP med titeln A Final Warning - Chapter I nyligen utkommit i den så oerhört blomstrande skivhandeln.

EP med sex glada trudelutter

Bandet har valt att dela upp släppen i kortare EP:s istället för fullängdare, vilket kan ses som ett smart drag i dagens streaminglyssnande där folk har allt mindre tålamod. Givet titeln "A Final Warning - Chapter I" förmodas den bli en av flera EP:s i en serie.

Inte mycket som hänt sedan 2007

Om man skall sammanfatta intrycken av den nya EP:n så skulle jag tippa att trogna Mustaschfans förmodligen inte kommer bli missnöjda, för rent musikaliskt låter den precis likadant som allt annat de gjort.

Senast jag lyssnade på något från Mustasch var 2007 års Latest Version of The Truth, ett album som bl.a. innehöll stora hiten Double Nature. När jag lyssnar på nya släppet märks att mycket är detsamma. Ralf och gossarna kör vidare på ett beprövat koncept med enkla s.k. "grottmänniskeriff" bestående av ett eller två ackord som mals på rytmiskt med mycket palm mutes till och från. Vi hör även en del stråkar, som även det är något som känns igen från bandets tidigare släpp. Om jag inte minns fel startade även detta på plattan från 2007.

Många batterister avverkade genom åren

De som varit med ända från starten är sångaren och kompgitarristen Gylf "Ralf" Rallenhammar, samt nybasisten (eller "smyg-gitarrfientlige") Stam "Mats" Johansson.

År 2008 hoppade bandets originalgitarrist Hannes Hansson av bandet för att prioritera familjen och ersattes då av David Johannesson som är med och harvar än idag.

Redan året därefter, 2009, hoppade även bandets originaltrumslagare Dojan "Mats" Hansson av pga. hälsoskäl. Denne byttes ut mot en Danne McKenzie som bara orkade med Ralf i tre år innan han fick nog pga. meningsskiljaktigheter. En tjomme vid namn Jejo Perković tog då hans plats 2012 och även han byttes ut tre år senare mot nuvarande Robban Bäck.

Produktion

Det känns tyvärr som att produktionen hunnit tappa en del i kvalitet under de 14 år som gått sedan jag vände bandet dövörat.

Gitarrerna på nya EP:n låter torra och ljudbilden är tunn och ihålig, lite som om det nedre mellanregistret gröpts ur. Jag hoppade runt lite bland bandets tidigare albumsläpp och kan konstatera att A Final Warning - Chapter I är den som rent ljudmässigt låter sämst producerad och mixad i mina öron. Ljudet saknar fyllighet och tyngd och det låter för tanigt i mitt tycke. Tidigare album låter proffsigare och jämfört med dem låter den här EP:n lite mer som en demotape.

Något jag återkommer till längre ned är även stråkarna som känns arteficiella. De låter inte riktigt organiska och levande, utan mer som MIDI-instrument som programmerats och låtits gå på repeat.

Låtarna

Titelspåret A Final Warning påminner mig om varför jag tappade intresse för Mustasch efter fjärde albumet. Jag tyckte redan då, på det sena 00-talet att deras grejer var väldigt enahanda. Och på många sätt känns den första låten på den här EP:n som ännu en rehash på Double Nature. Ralf och gubbarna palm-mutar en öppen (drop-) D-sträng medan ett stråkparti körs i bakgrunden. Det känns som man hört det förut och det låter mest som en fattigare version av tidigare bedrifter. Till skillnad från hiten Double Nature från 2007 har A Final Warning inte mycket som bryter av tugget på ett och samma ackord utan det går på tomgång och blir snabbt väldigt tjatigt. Stråken som ackompanjerar riffet känns också livlös och det låter som man tagit ett MIDI-klipp på 5-10 sekunder och sedan bara låter det gå i en evig slinga genom hela låten. Bortsett från refrängerna händer det inte speciellt mycket, utan det mal bara på ungefär likadant i drygt fem minuter. Hade det varit en riktig, fysisk skiva man lyssnat på hade man nästan undrat om den hakat upp sig. Inte ens ett vettigt slut på låten lyckades man komma på, så den får istället bara tona ut.

Mellodängan Contagious som följer är ett klart lyft och utan tvekan EP:ns bästa spår. Det är lustigt när man tänker på att låten fick en del av mellons publik att grina illa och störas av "oväsendet". Skall man recensera den som en "hårdrockslåt" är den förstås att inget annat än en melodiös popkaramell. Och likt titeln antyder är har den en medryckande, smittsam refräng.

Contagious, live i Melodifestivalen

På Einstein experimenterar bandet med röstfilter (det där som får det att låta som i en megafon eller distad högtalare, väldigt vanligt inom rock) och en mörk synthmatta. Det är kul att de försöker förnya sig lite, men tyvärr är inte låten i sig någon höjdare. Den känns mest bara spretig och har inget som sätter sig. Här tycker jag man borde tagit ut svängarna lite mer med synten och låtit den ta mer plats. Nu låter det som de tvekat lite och i slutändan inte vågat gå så långt med det, då Ralf snabbt kommer in och överröstar den sina vanliga gamla riff och gorm.

Synthen gör ett kort återbesök på You Are Killing Me, en låt som annars mest riffar runt på tre ackord i drop-D (D-E-F, D-E-F, D-E-F, D-E-F, D-E-G för den som vill leka Ralf). Även denna trudelutt är i det simplaste laget och som lyssnare tröttnar man på att höra samma riff elvahundra gånger. Det hela blir inte bättre när Ralf häver sin lika hjärndöda lyrik över en:

You're killing me, killing me, killing me, God, I could die

You're killing me, killing me, killing me, driving me wild

Ah, ah-ah-ah, ah-ah-ah, ah-ah-ah

Ah, ah-ah-ah, ah-ah-ah, ah-ah-ah

Ah, fuck
Fuck or die!

Fuck or die!

S.k. "rövrock" (eng. butt rock)

Standarden höjs lyckligtvis på Searching for Long Range Communication, en midtempolåt som inleds med akustisk gura som sedan ackompanjeras med ett trevligt rockriff och andra små gitarrstick. Det känns ovanligt musikaliskt för att vara Mustasch och låten blir ett välkommet smakbryt från det ensidiga, testosteronstinna rövrockandet.

Avslutande spåret To Be Continued är en kort avskalad historia, där vi bjuds på en styck Ralf och ett styck piano. Den känns inte som en färdig låt egentligen, utan mer som en halvfärdig vers som repeteras med stegrande röststyrska mot några pianoackord. Men den ger väl EP:n någon form av avslut, antar jag.

Höjdpunkter: Contagious, Searching for Long Range Communication.