Soundtrack-Ebbot och Tommy Blom: Var det bättre på vinylens tid? - Finkultur i Borås!

Ebbot och Tommy om livet i turnébussen och varför de gillar vinyl. Och så blev det lite naket också...

FINKULTUR I afton kom Ebbot Lundberg, känd från The Soundtrack of Our Lives och Union Carbide Productions till byn. Tillsammans med Tommy Blom (för den äldre publiken välkänd från 60-talsbandet Tages), diskuterades huruvida det var bättre förr eller ej. Då främst inom musiklivet generellt - och sättet vi konsumerar musik specifikt.

Svennigt-redaktionen var naturligtvis på plats och här har ni vår recension av evenemanget, samt hur vi ser på det här med med vinyl, formplast och megabytes!

Trevande, men småtrevlig diskussion

Bild från Borås Kulturhus webbsida. Detta är bilden man använt i all sin PR för att locka folk till evenemanget... Antar att kameran som använts är lika gammal som vinylskivan själv. Minst.

Man hann under de cirka 70 minuterna ytligt småprata om turnélivet nu och då, klädmodets betydelse för framgång inom popmusiken och varför Ebbots kaftaner ofta hade tendens att åka av under Soundtracks tidigare spelningar. Samt uppbrotten (eller "skilsmässorna", som man lite fyndigt åsyftade dem) med deras forna band TSoOL respektive Tages.

Huvudämnet på dagordningen; huruvida vinylskivan var bättre än dagens digitala format, kom man efter ett tag oundvikligen även in på, även om man likväl här aldrig nådde någon djupare nivå i diskussionen. Göteborgs-Postens musikjournalist hade heller aldrig några vidare ljuplodande frågor att ställa och diskussionen blev fort avstannad och kändes i mångt och mycket planlös. De mest intressanta frågorna kom istället från publiken själva, där man bland annat frågade hur herrarna såg på dagens smidiga musiktjänster som Spotify, som gör det enkelt att både lyssna på sina gamla favoriter och tillika hitta ny intressant musik i ett par snabba klick. Detta var dock inget de båda herrarna hade provat på. Då är det givetvis också svårt att argumentera emot det.

Mersmaken uteblev

Några tekniska detaljer vad den tekniska utvecklingen gjort för skillnad med ljudupplevelsen, från den analoga tekniken, till en alltmer komprimerad digital ljudbild, var det aldrig någon talan om. Som åttiotalist huvudsakligen uppvuxen med CD som ljudbärare, är jag för egen del nyfiken på vad det är jag missat med vinylen, bortsett från knaster och stora konvolut. Likt många gamla kufar uppvuxna bland stenkakor och sjutummare numer börjar intressera sig för iTunes och Spotify, har jag själv en "nyinköpt" skivspelare som jag ännu inte tagit mig för att packa upp. Det är något "hett" och spännande för oss båda, om än på olika sätt. Vi har bara inte insett vad det fina i varandras kräksånger är ännu. Och dessvärre kan jag inte påstå att jag skulle vara nämnvärt mer sugen på vinyl efter kvällens anförande.

Vinyl eller CD? = Samma skit

Jag kan förstå att det ger en sentimentalt genuin känsla att höra en grammofonskiva från 60- eller 70-talet, framställd på traditionellt vis hela vägen; på ljudband med analog studioteknik. Men då mycket av den musik som produceras idag övergår i ettor och nollor redan då ljudsignalen hunnit passera genom instrumentkabeln, är skadan så att säga redan skedd, oavsett om ljudet sedan i sitt slutstadium konverteras tillbaka till analog form. Lägg därtill det faktum att musiken digitalt mixas, putsas och justeras med kirurgisk precision för att sedan komprimeras sönder till en slät, odynamisk ljudström innan den lämnar studion, så kan ni säkert räkna ut att skillnaden en vinylskiva kontra en CD-skiva i slutändan gör, är i det närmsta obefintlig.

Ebbot river i skivsamlingen.

Den mest betydande skillnad som skett både inom musik- och filmbranschen över de senaste 50 åren ligger främst i inspelningstekniken och komprimeringen av ljudkurvan. Medan man i biofilm ständigt ökar dynamiken och gör dialog ohörbar och actionsekvenser öronbedövande på ett och samma volymsteg, pressar man i musikbranschen istället ljudet till att "peaka" på konstant maxvolym, för att göra sig hörd i den hårda konkurrensen i radio. Detta är huvudsakliga skälet till att en nyproducerad CD-skiva ofta kan låta klinisk och livlös i jämförelse med en 40 år gammal LP-skiva. Det räcker i själva verket med att jämföra en CD från det tidiga 90-talet med en från 2000-talet, för att redan där märka en markant skillnad. Mycket idag låter likadant, eftersom den mänskliga faktorn i viss mån "retuscheras" bort i en modern, digital produktion, vilket gör det en aning sterilt.

Lagringsmediet som sådant färgar naturligtvis ljudet, på samma sätt som en CD låter annorlunda beroende på om CD-spelaren anslutits med en analog eller en digital kabel till förstärkaren. Jag finner det emellertid svårt att tro att en modern studioproduktion låter omvälvande mycket bättre på en vinylskiva än den gör på CD, eller för den delen som en FLAC-fil på datorn.

Det bästa av två världar

Varför inte följa Ebbots rekommendation - köp ett album på vinyl, så får du ett fint skivomslag att titta på. Så kan du ju alltid lyssna på den på CD sedan. För vinylskivan är ju inte alltid så lätt att få ur konvolutet. En av Soundtrack of Our Lives vinylsläpp hade denna mindre imperfektion, visade det sig.

/JdS