Timo Räisänen på Liseberg 2019 - Recension

I fredags (2019-09-13) äntrade Timo Räisänen återigen Liseborgs stora scen. Vad bjöds det på denna gång - Ted Gärdestad? ABBA? Loke Martinzon? Läs vidare vettja, så får du kanske svar i denna briljanta recension!

Från indier till folkhemsfavorit

Svennigt-redaktionen tog del av Timo med band första gången 2010 på Boråsfestivalen Close to Home som tyvärr totalfloppade, men det klandrar vi inte Timo för. Sedan dess har jag även sett hans orkester på Liseberg en gång, och sedan ytterligare en gång som coverartist på Borås torg med sitt ”Timo sjunger Ted”-spektakel. Vad har då hänt sedan 2010 kanske du inte frågar, men jag svarar ändå.

Timo har medverkat i diverse lek- och stojprogram som Körslaget och Alla tiders hits, som var ett program där kändisar fick tolka andras låtar som inte är Så mycket bättre och som alla därmed glömt bort. Han var även med en sväng i På spåret där han tolkade alla Radiohead-fans ”rynka-på-näsan-för-den-blev-en-hit-och-hits-är-inte-kreddigt-nog-att-gilla-låt” nr. 1 – Creep. Nu i höst skall han dessutom göra julkonserter under epitetet ”Timo tolkar julen”.

Trubaduren Timo Räisänen spelar och sjunger på ditt lokala julbord i år. Boka redan igår!

Är det Timo Räisänen eller Shirley Clamp detta? Vad hände med indiekillen Timo, är det lätt att undra. Och det är väl inte utan att Timo blivit rätt så folkkär med tiden, och inte så lite heller. Genom sina många tolkningar av gamla svenska favoriter har han nått ut till en bred publik svennebananer utanför indierock-klicken där han startade sin karriär. När jag såg hans konsert med Ted Gärdestad-tolkningar härom året kliade det i mig då han aldrig tog sig friheten att riva av nån gammal egen låt som smakbrytare till det akustiska vispoppandet. Och nu när jag äntligen fick se att Timo Räisänen skulle uppträda som Timo Räisänen hade jag hoppats på att återigen få höra hans eget material, framförallt av det lite rockigare slaget.

Timo repar med bandet. Ser du honom? SER DU HONOM?
Tänkte väl det.

Timo kan inte släppa Ted

Redan på genrepet, som jag kunde höra lite av några timmar innan konserten, jammades det återigen Ted Gärdestad (”Jag skall fånga en ängel” har jag för mig). Jag tänkte att ”okej, nån cover kan väl gå för sig”. Sen hoppade man över till att repetera ”Satellit” och då började jag få onda aningar.

Väl på scenen, kom en glad Timo ut i sin jättelånga rutiga mustasch, prydligt trimmade skjorta och chinos med halvakustisk gura. Han tog några djupa andetag innan han trevande började plinka igång första låten, Göteborgshyllningen ”Aldrig långt bort”. Och det blev en hel del låtar i samma halvakustiska utförande, vissa av dem mer nedskalade adaptioner av hans lite mer fartiga låtar.

Timo om hur låten "Makten och härligheten" kom till. Klicka för att se större.

Sedan började då covereländet. Det blandades hejvilt mellan ABBA:s ”The Winner Takes it All” till flera Ted-låtar, eller ”allsånger” som Timo kallade dem. Och så ”Creep” med Radiohead, förstås. Även en handfull låtar från hans senaste egna skiva på svenska blev det, förstås. Och frågan är väl om inte låtarna på den skivan faktiskt gör sig bättre tillsammans med diverse lösryckta popcovers än med hans tidiga låtar. Ta bara en låt som ”Makten och härligheten”, en sån där låt som sätter sig på hjärnan av helt fel anledningar; en irriterande repetitiv refräng med dagiskör och dagisklapp. Enligt honom själv (se Facebook-inlägget till höger) är det en 40-årskris som ligger bakom texten, som handlar om att alla är dumma inuti huvudet. Själv tycker jag mer det låter som han återgått till trotsåldern eller försöker vara ett nytt Brandsta City Släckers (inte minst med tanke på det där klappandet).

Det är inte utan att den där känslan man hade på hans Ted-konsert börjar komma tillbaka. Tänker att ”skall han aldrig spela några riktiga låtar?”. Han har ju ändå en rätt diger diskografi, Götebergssonen. Men han verkar tycka det är roligare att spela breda folkliga låtar som alla känner till. Ett ställe som Liseberg drar väl en publik inte enbart bestående av hans mest trofasta fans, utan en hel del som bara känner igen hans nylle från TV etc. Och ingen får ju känna sig utanför. Men det är samtidigt synd att han låter TV-kändisen Timo färga musikern Timo lite väl mycket och det blir då lite väl mycket publikfrieri. Och vi som går på konserten för att vi gillar hans egen bakkatalog av musik blir tyvärr inte lika tillfredsställda. Konserten känns istället spretig, loj och osammanhängande.

Extranumren var behållningen

Timo med ½-akustisk gura.

Det är egentligen först under extranumren det tänder till på riktigt, med rockrökaren(*) ”My Valentine” följt av ”Fear No Darkness, Promised Child”. Det blev en riktigt effektfull urladdning i den tilltagande blåsten som tillsammande med röken bildade en riktig orkan på scenen. Som tur var undveks frestelsen att spela Carolas "Fångad av en stormvind" i det läget. Inget som hade förvånat mig, dock.

Sammanfattningsvis så hade jag hoppats på att få höra fler låtar med lite mer drag i, som Second Cut, Let's Kill Ourselves A Son, Sixteen etc. Men istället var det trubaduren Timo som tog överhanden denna afton. Synd.

Bäst: Extranumren, samt Timos glada humör och inte minst hans volumiösa frilla.

Sämst: Att Timo tappar bort sig själv bland alla tolkningar och allsånger.

_______
(* Ja i Timos mått mätt, det är ju inte Entombed vi snackar om här. De uppträdde för övrigt på dansbandsscenen kvällen därpå.) 

Se även

Hardcore Superstar sjunger in våren
Dee Snider på Liseberg - recension / krönika / trams
Tommy Nilsson i TROSCHOCK!