Dee Snider på Liseberg - recension / krönika / trams

Den gamle Twisted Sister-sångaren intog i veckan Liseborgs stora scen och SVENNiGT var förstås där. Håller den hårfagre gubbstrutten fortfarande måttet? Läs vidare så får du kanske svar i denna lilla recensionskrönika.

Hårdrocken går, likt många andra genrer, ofta slingrig balansgång mellan det stentuffa, lite ”farliga” och det totalt bisarra och löjeväckande. En man som personifierar just detta är Dee Snider, känd från gamla hår-rocksbandet Twisted Sister, som hade sina glansdagar på det glada åttiotalet. Då ofta sedd i läppstift och stort, tuperat hår (tror jag…vad fanken vet jag om hår, jag är väl ingen jädra frisör). Det långa, våfflade håret bär han fortfarande utan att skämmas, över 30 år senare. Om det är nu blivit vitt eller om det fortfarande är naturligt blont är desto svårare att avgöra, med tanke på de fina nyansskillnaderna vi snackar om i hans fall.

Dees flinka gurerister, med eller utan hår.

Oavsett vilket, utklassar en av gitarristerna, som är en liten Marty Friedman-kopia, Dees frilla med råge med sitt enorma hårsvall. Desto mindre hår fanns dessvärre på trumslagarpojkens och hans gitarrspelande brors kala hjässor. Det var tråkigt.

Har du något vettigt att säga om konserten eller skall du bara prata om hår?

Ja.

Hållbarhet och sista förbrukningsdatum

När jag såg att herr Snider skulle uppträda ”solo” på Liseborg, tänkte jag ”jaså, håller den pajasen på än?” Har själv alltid sett Dee och Twisted Sister som väldigt lättsmält och ”goofy”, inte speciellt långt ifrån det rena parodibandet Spinal Tap. Ett sånt där typiskt Beavis and Butthead-band med enkel riffig musik man kan vifta med frillan till och emellanåt garva lite åt, med gott samvete utan att behöva tänka så jädra mycket.

Men när det begav sig rasade det oroliga etablissemanget i hemlandet USA över hur våldsamma deras texter och videor var och hur otäcka gossarna såg ut, med sina ovårdade kalufser. Det var på den tiden som rockmusik fortfarande var ”farligt” och något ungar inte kunde lyssna på utan att samtidigt reta gallfebern på sina päron, som ju aldrig tidigare hade hört något tyngre än Yellow Submarine. Tiderna har förstås förändrats och nu när dessa rebeller själva blivit farsor och morsor, och kanske mer därtill, så har hårdrock – speciellt av den klassiska skolan – hunnit bli ytterst harmlös och folkhemsbetonad. Det gör att det är svårt att finna samma kämpaglöd i låtar som ”I Wanna Rock” år 2019. Ungefär som det hade varit att försöka göra revolt med ”I Wanna Finlyssna till Jazz” 1984. Men denne 64-årige farfars passion och jävlaranamma för sin favoritmusik är fortfarande lika stark. Nu handlar det dock inte om att hävda sin rätt att rocka längre, utan kärleken till metal.

"Men VAFFAN! Kallar du det här manikyr?! Jag sa ROSA!"

På nya materialet som solokvist, tar Snider sig an nutida metal och resultatet är en modern, hårdare och mer raffinerad ljudbild än han tidigare levererat. Snider gormar och tar i som aldrig förr, för att verkligen visa att han menar allvar och är metal så in i helvete! Man har även kompletterat med en del gutturalsång här och där, från diverse bakgrundssångare, för att ge det hela en ytterligare tyngd. Live var det den mindre hårfagre gitarristen som stod för dessa primatläten. Förutom att sjunga låtar som handlar om metall i sig, tar Snider även upp en hel del andra tunga ämnen (det var tänkt som en ordvits – SKRATTA!) på sina senaste album. Bland annat handlar det om kontrollsamhällen som myndigheter i vissa länder skapar, på låten ”Lies are a Business” och om den respektlösa behandling som amerikanska ursprungsbefolkningen (alltså indianer), än idag får utstå, i låten ”So What”.

Och det är lite det som gör hela paketeringen av Dee Sniders musik smått förvirrande. Å ena sidan har han ytterst tunga och viktiga texter som han levererar med besked och stort allvar. Och som tidigare nämnts, med budskap som är grundade i verkliga samhällsproblem. Samtidigt har han sin gamla ploj-image som han inte helt vill släppa taget om (eller vill han det?). Resultatet blir ett udda mischmasch och det är svårt att bena ut vad det egentligen är han vill uppnå med sin musik. Se bara konvolutet på senaste skivan ”For the Love of Metal”. Det är fantasy, det är händer som sträcker sig upp ur avgrunden, det är blixtar och dunder, magiska under, samt himmel och helvete. Och i mitten av allt; Dee Snider som en slags frustande hårdrocksgud med djävulshorn i luften och treudd…förlåt, mickstativ i andra näven, för att symbolisera hur han kämpar för liv och död för att hårdrocken skall segra. Bildspråket är så urbota kliché och fånigt att det framstår som en ren parodi av den klassiska sinnebilden av vad heavy metal kännetecknas av. Inte ens Tenacious D hade kunnat skruva det längre, ens med Dave Grohl i maskeraddräkt utklädd till Satan (som i videon till Tribute).

Konserten

Jag var på plats i parken ganska exakt två timmar innan konserten och gick förbi scenen just när grindarna öppnade. En skock hängivna fans stod redan och hängde vid låset. Närmare inpå konsertstarten var det dock uppenbart att det inte skulle bli någon överdriven trängsel. I varje fall ingenting i närheten av vad folkmassorna som Alice Cooper dragit till tidigare sommarkonserter i parken.

Väl på scen var Dee rejält taggad och mer energisk än de flesta tjugoåringar. Jag vet att jag kallade Jocke Berg för en Duracellkanin i min förra konsertrecension av Hardcore Superstar, men här visade Snider att han hade en växel ytterligare. Det bjöds på en ändlös ström av hopp, skutt, luftgitarrspel, hårdrocksnävar i luften och språngmarscher kors och tvärs över scenen.

Morgongymnastik med Dee Snider. Gäller att stretcha ordentligt.

Mellansnacken handlade bland annat om ”Swedish fika”, vilket ledde till att Snider till slut fick sig en välbehövd pappmugg med kaffe serverad på scen. ”Ingen sprit eller droger för mig, bara kaffe” skrattade han. Och det kanske är en av anledningarna till att han fortfarande verkar vara i toppform fysiskt. Han nämnde också att han i förväg blivit tillsagd att inte svära, då det finns barn i publiken. Detta varpå han vinkade åt några småttingar vid sidan av scenen med orden ”hi, little fuckers!”. Tillade sedan att det var lugnt, för det kallade han sina egna barn...och barnbarn. Riktig mysfarbror, den där Dee...

Han passade även på att slå ett slag för sin senaste skiva och sa åt publiken att inte gå på dass eller inhandla pilsner så fort han skulle annonsera att nya låtar skulle framföras. ”Save it for the drum solo”, påminde han ett par gånger ”det kommer, jag lovar”, men det uteblev trots allt.

Då han hade skrivit alla Twisted Sisters låtar hade han all rätt att fortsätta spela deras låtar för egen räkning, menade Snider. Och det gjorde han. Bland annat dammades ”Burn in Hell” och förstås klassikerna ”We’re Not Gonna Take it” samt ”I Wanna Rock” (som SVENNiGT-redaktionens egen gurerist gjort en kortare cover på) av, ur Twisted Sisters diskografi. Han hade heller inga skrupler att framföra ”Highway to Hell” av AC/DC som slutnummer. Så jag antar att herr Snider även anser sig ha skrivit den. Låtvalet kändes i alla fall väldigt malplacerat. Covers bland stora band tillhör förvisso inte ovanligheterna, men det brukar då mer vara i form av en lattjo mellanakt, snarare än som pampig slutkläm där man smäller av det fetaste man har. Att lägga en coverlåt som avslutning gör att känslan man bär med sig från konserten blir lite som att man varit på en sommartorsdag med Rydell & Quick.

"Åh Kristina, guldet blev till saaaand!"

Bortsett från Twisted Sister och AC/DC, var det förstås mycket av sologrejorna som dundrade ur högtalarna under kvällen, däribland den personliga favoriten ”Become the Storm”. Några extranummer av den traditionella bemärkelsen bjöds däremot inte på. Efter en dryg timme lade Snider istället helt sonika korten på bor’t och meddelade att ”det här var showen, nu kommer ett par extranummer. Så föreställ er att vi går ut och kommer in igen”. Allt som allt varade föreställningen i en timme och ett tjog minuter, dvs. 80 min. Spelningen ägde rum den 26:e juni, 2019 klockan 20 på Lisebergs stora scen.

Nästa intressanta konsert i parken blir redan nästa vecka, i form av ett rätt färskt band vid namn The Heard, bestående av Crucified Barbara minus Mia Coldheart. Hennes skor fylls istället av två personer; en medlem från Deathstars tar gitarren, medan någon slags burleskkvinna greppar micken. Musiken skiljer sig dock rejält från Crucified Barbara och är inte alls den direkta, ”balls to the wall”-hårdrock vi är vana vid att höra från det bandet, så det skall bli intressant att se hur den nya lineupen är live.

Till nästa gång, En rock ’N rola, med Cocka-Cola!
/JdS