Hardcore Superstar spelade på Liseberg i helgen och SVENNiGT skickade sin minst insatta recensent och mest närsynte fotograf. Här har ni resultatet! |
Virtanen slagen och mordhotad av HCSS:s forne gitarrist Long John Silver och två till bandmedlemmar 2004.
|
"Someone Special" - en video där Lasse Brandeby spelar en programledare som pekar och där Jocke Berg spelas av Jim Carrey.
Men så fick jag nys om att HCSS skulle ta sig an Liseberg nu på vårkanten, så bestämde mig för att ge Göteborgsgrabbarna en chans. Tog därför veckan inför konserten mig an hela deras diskografi, från 1998 års ”It’s Only Rock ’N Roll”, till fjolårssläppet med den liknande titeln ”You Can’t Kill My Rock ’N Roll”. De båda alstren visade sig dock vara mer annorlunda än bara ”rock ’n roll som rock ’n roll”.
Från Oasis till Ghost
Bortsett från ett och annat örhänge här och där, såsom tidigare nämnda ”Someone Special”, där bandet låter som en sleazeversion av Oasis, blev jag som en oinitierad lyssnare, rätt trött i öronen av deras första fyra album, som inte bjöd på alltför mycket variation. Det hela blev inte mer stimulerande för örat av Jocke Berg som fräser och morrar på i oförändrat röstläge från låt till låt, från album till album. Hoppade direkt över till senaste alstret från 2018 för att se om något hänt på 15 år. Och gissa om jag blev förvånad när en ödesmättad kyrkorgel inledde skivan, varpå trummorna i dundrade loss i första trudelutten AD/HD. ”Är detta Hardcore Superstar eller Ghost?” tänkte jag och tog en extra titt på min spellista. Även vad gäller estetiken, med nunnor och präster i scendekor, bokstaven ”T” i bandnamnet i formen av ett uppochnedvänt krucifix. Mycket känns igen från Ghost, och förstås en hel drös med andra band inom hårdrocken. Men det är samtidigt svårt att se att Ghosts framgångar inte skulle ha inspirerat i någon mån. Även Ghosts ”Ritual” spelades som uppvärmning till giget, blandat med bl.a. Ozzy Osbourne. Glam- och sleazebanden lyste däremot med sin frånvaro, vilket ytterligare kan tänkas vara indikativt på vilket håll bandet rör sig åt, rent genremässigt. |
| Jocke Berg med Jan Björklund på bas. |
Men hursomhelst, steget från 2003 års No Regrets instängda replokalsproduktion, till melodiös arenahårdrock på 2018:s You Can’t Kill My Rock ’N Roll är enormt. Musicerandet såväl som produktionen har höjts rejält och i mitt inlyssnade inför spelningen blev jag direkt mer intresserad av att se vad bandet hade att bjuda på. När jag sedan lyssnade vidare på deras backkatalog, märkte jag att något började hända med deras sound redan på 2005 års självbetitlade platta. Kände igen fyra av låtarna från denna på konserten; ”Wild Boys”, ”My Good Reputation”, ”We Don’t Celebrate Sundays” och ”Kick on the Upperclass”. De två senare var ett par av guldkornen, i min mening. Introriffet till ”Celebrate” har en tendens att få mig att börja nynna på ”Take it Off” med The Donnas, vad nu det kan bero på. Övriga höjdpunkter var ”Electric Rider” och den bombastiska allsång som agerar titelspår till senaste alstret ”You Can’t Kill My Rock ’N Roll”. Även ”Last Call for Alcohol” var med i setet, och framfördes ironiskt nog med små barn med öronskydd på scenen. Berg avbröt dock mitt i låten för att poängtera att det går lika bra med vatten och Coca-Cola. Även gamla klassikern ”Someone Special” framfördes, förstås.
 |
| Knäpp gylfa, pajk! |
Bandet kändes taggat och då speciellt herr Berg, som far omkring som en Duracellkanin både på scenen och ute i, eller på, publiken när man som minst anade det. Stagediving är ju ballt, enna. Inför ”Bring the House Down” från senaste grammofonskivan, skanderade Berg ”Skall vi riva skiten?!”. Och i avslutande ”Above the Law” gick man ett steg längre. Håll i er nu. En roddare ställde fram stege på scenen som gitarristen kunde klättra upp i och stå och spela. En stege! Ja, så vilt det kan gå till på Liseberg.
 |
| Stege på scen och Berg i publik. |
Nya tyngre influenser av melodiös hårdrock och stundom power metal-falsett till trots, så var det under bandets sjuttio minuter på scen ändå deras traditionella partyröjarrock om brudar, sprit och annat bus som fjortonåringar tycker är jättetufft, som mestadels stod till buds. Och lite Coca-Cola på det. Så något för hela familjen, med andra ord. Snittåldern i publiken vittnade dock om att det mestadels var gamla trogna fans på plats denna afton.
Lilla scenen? Taubescenen? Kaninscenen?
Sedan jag var på konsert på Liseberg senast, närmare bestämt förra sommaren, hade man roddat om bland scenerna en del. Konserten med Hardcore Superstar var förlagd till ”lilla scenen”, något som fram till årsskiftet var synonymt med Taubescenen, strax bredvid den stora scenen där Lotta pling-plong brukar sjunga allsång på sommarmåndagarna. Nu hade dock gamla Taubescenen förvandlats till Kaninscenen, avsedd för barnteater. På så vis hade scenen knutits ihop mer med det närliggande Kaninlandet, som rymmer attraktioner för de allra yngsta (samt de mest höjdrädda stackarna, undertecknad inkluderad). Den ”nya” lilla scenen var istället den gamla dansbanan Polketten, som tog en stunds letande för att hitta för någon som normalt inte svänger sina lurviga till Lasse-Wernerz, eller vad de där dansbanden heter nuförtiden. |
| Taube bor inte här längre. |
Eller, ”Det är vi, Matz Bladhs och några till som spelat här”, som Jocke Berg själv skämtsamt uttryckte det, gällande det något underliga scenvalet.
 |
| Här har nog många brandmän stått och snackat slang... |
När jag var på plats vid scenen, cirka 40 minuter innan start, var det ganska glest med folk framme vid scenen och var så ända fram till konserten startade. Först då blev det trång, rejält trångt. Möjligen var det oklarheten gällande scenerna som påverkade den sena uppslutningen. Men det var tydligt att den lilla dansbanan var på tok för liten för ett band som detta. Blev trampad på tårna ett par gånger och kunde knappt röra en fena. Sikten var inte heller något vidare bra. Trots mina dryga en och åttio och sisådär tio meter från scenkanten, kände jag mig ändå ovanligt kort.
Övriga band och artister som uppträder på lilla scenen under maj; Smith & Tell, Caroline af Ugglas, Pale Honey och Plura, tror jag passar bättre storleksmässigt.
Konserten med Hardcore Superstar ägde rum den 11 maj, 2019 klockan 20:00-21:10.
/JdS
PS:
Ett litet bonusklipp från barn/ungdomsprogrammet Jupiter, med den där Grynet Molvig...minns ni henne? Här är Jocke Berg bara barnet och kommer utklädd till Michelle Pfeiffer i rollen som Catwoman, komplett med svans...VA? Har han knäskydd? Cyklade han dit i den utstyrseln?
Antagligen jättefort, med kapten Silver (gitarristen) som Jason Voorhees dreglandes tätt bakom. Alltså en helt vanlig dag på jobbet som rockstjärna.