 |
| Att en rockrecensent inte kan skilja på en bas och en gitarr brukar kännas lovande... |
Art Nation är tydligen ett nytt svenskt rockband som rider på en framgångsvåg. För mig var de totalt okända så sent som förra veckan. Men i torsdags (2 augusti, 2018) intog de scenen på Borås torg och Svennigt-redaktionen var förstås där. Så mycket om konserten finns egentligen inte att säga, det var ett lattjo pudelrockband som mestadels lät 80-tal (med inslag av Europe-syntar och falsettsång) men stundtals även tog in en del modernare elektroniska ljud. Lite som Amaranthe, fast snällare.
Det är tydligt att Art Nation är ett
showband som vill underhålla och roa bäst de kan. Och publikfrieriet pågick
ogenerat genom hela kvällen, med fotbollssparkning i Sverige-tröjor, mellanakt
med Darth Vader som slängde ut snask i publiken och sköt konfettikanon. Man tog
även upp en liten grabb på scen som fick sjunga med och dansa med sångaren till
låten "Ghost Town". Folklighet, på gränsen till inställsamhet, var ledorden för
aftonen, med signering och samkväm på det.
Desto mer åsikter om tillställningen hade
däremot Borås Tidnings recensent, som bjöd på ganska underhållande läsning, som
följer härunder. Vi här på Svennigt vill förstås ta tillfället i akt att flika
in med vår åsikt kring det hela (i tjusig röd textfärg). Så trevlig läsning!
Ur BT, 3 augusti 2018:
Art Nation vill bli världens största rockband. Det är såklart inget fel i att sikta högt, att satsa och försöka nå sina drömmars mål."
Nej,
det gjorde The Hives också och för dem gick det ju ganska skapligt…
"Tyvärr verkar det saknas självinsikt. Att någon aktivt försöker göra Mellorock övergår mitt
förstånd. Alla vet ju att det är den sämsta sortens rockmusik. Sån rock som
andra rockband inte ens klassar som rock. Som får ABBA-rockarna i Ghost att
framstå som världens tyngsta band. Att liksom sträva efter det, när man kan
sträva efter precis vad som helst, får mitt huvud att sprängas."Och där kastades den obligatoriska pajen på Ghost också, för att de lyckats stort internationellt. Det tål inte kreddjägarjanten.
"Ändå är det exakt det som Art Nation gör.
De vill vara breda, kunna passa lika bra i
Melodifestivalen och hos Lotta på Liseberg som på Sweden Rock. Problemet är
inte att faktiskt passa in i såväl allsångsprogram som på rockfestivaler.
Problemet är att skapa med det som mål – för det hörs på musiken. Bakom varje
trumslag viskas det *framgångskåt* och gömt i de fläskiga riffen skriker någon
*JAG VILL BLI KÄND*. Det låter motbjudande."
Det
är lustigt, det där. Både damen som presenterade bandet på scenen och sångaren
själv, var inte sena med att understryka hur mycket stora scener de spelat på,
hur fina priser de vunnit. Och att de varit med i TV! Hör och häpna. Men
samtidigt är Art Nation ett band som totalt gått mig obemärkt förbi. Däremot
ser man de där Poodles i rutan stup i kvarten. Gör de ens musik längre?
"Det syns också tydligt på scen denna kväll. Art Nation
gör allt som rockband ska göra. De poserar och sprutar rök, bjuder på
falsettskrik, headbangande och otaliga gitarrsolon. Ingenting känns på riktigt.
Till det tillkommer de buskisaktiga momenten när de ska kickas fotboll eller
flossas (?) på scen."
Sprutar
de rök på en konsert? Nä usch och fy! Antar även att falsettsång tyvärr är något
man får lov att uthärda om man går och ser ett glammigt band med pudelhår och
tydliga Europe-influenser innanför skinnpajen. Det är ju inte speciellt svårt
att se att bandet längtar tillbaka till det glada 80-talet.
"Hela frontfigur Alexander Strandells framträdande
minner mer om musikal än rock, mer om en risig Martin Stenmarck än Axl Rose."
Antar
att herr Strandell kan skatta sig lycklig över att han inte låter som Axl Rose. Vem vill bli jämförd med rockhistoriens
kanske mest okarismatiske frontfigur med en lika enerverande pipa? Det enda de
båda herrarna har gemensamt är väl att de gillar att uppträda i bar bringa.
Svensken hade i alla fall den goda smaken att spara cykelbrallorna till spinningpasset
där de hör hemma.
"Det finns jättemånga band som varit både kreddiga och
breda. Lex Håkan H.,
Courtney Love, Guns N' Roses, you name it! Gemensamt
för alla dessa är att de först gjort musik utifrån vad de själva gillar – sen har
fansen tagit den till sina hjärtan och folkligheten har kommit på köpet."
Lex
Håkan H. var ett band jag inte kände till, de måste vara väldigt kreddiga och
underground. Courtney Love har mig veterligen bara släppt en soloskiva; katastrofen
America’s Sweetheart från 2004, som de flesta nog helst vill glömma. Men visst
hade hon en del hits med Hole, även om de flesta nog förknippar henne med droger,
mordanklagelser och andra skandaler, snarare än som ”kreddig” musiker vid det
här laget.
"Ser ni skillnaden?"
Visst
förstår jag andemeningen i resonemanget, men exemplen är bland de sämsta att
jämföra med för att lyfta den poäng som försöker ges. Om man hade stannat kvar på 80- och
90-talen, som recensenten hämtar sina exempel ifrån, hade man kunnat jämföra
Art Nation med Pearl Jam eller Soundgarden. Eller egentligen hela
grunge-rörelsen. Båda nyss nämnda band fick stor popularitet och en bred målgrupp
utan att framstå som mediekåta tramspellar. Musiken var i centrum. Till
skillnad från denna ständiga jämförelse med Axl Rose, som mest är en pipig egocentrisk
diva som ingen i forna GnR vill kännas vid.
"Art Nation gör det inte. De försöker ta genvägar genom
peppigt trams och faller därför hårt.
Som bäst var det en okej parodi, en sketch över
”världens bästa rockband”. Men det kändes aldrig trovärdigt."
Ifall min poäng ännu inte är tillräckligt klar:
De är inte mystiska och ”svåra”. (Den insikten krävde ungefär 10 sekunders lyssnande på Spotify av mig för att nå.) Det var knappast Europe eller Van Halen heller. De är ett glammigt, 80-talsdoftande band med syfte att visa upp sina välfriserade lejonmanar, stajla och doppa med groupies. Kalla det smaklöst eller okreddigt hur mycket du vill, men det var precis vad 80-talet handlade om. I alla fall inom ”hår-rocken”.
Gott så.
/JdS
Art Nation är inte ett band med tyngd och svärta, de försöker inte vara Broder Daniel.
De är inte mystiska och ”svåra”. (Den insikten krävde ungefär 10 sekunders lyssnande på Spotify av mig för att nå.) Det var knappast Europe eller Van Halen heller. De är ett glammigt, 80-talsdoftande band med syfte att visa upp sina välfriserade lejonmanar, stajla och doppa med groupies. Kalla det smaklöst eller okreddigt hur mycket du vill, men det var precis vad 80-talet handlade om. I alla fall inom ”hår-rocken”.
Gott så.
 |
| Hela recensionen från BT i oförändrat skick. |
/JdS