 |
| 2000-talet: decenniet då vi testade på att vara asociala på MySpace, A-Teens spelades för jämnan på ZTV, kungafamiljen rasade på Hey Baberiba och vikmobilen byttes ut mot en smartphone. Är ni nostalgiska ännu? |
Då och då dyker det upp retrofestivaler och jippon där gamla avdankade artister från förr får sina gamla karriärer återuppväckta om en för en stund, så publiken får känna en stunds nostalgi och minnas en tid då de hade lägre hårfäste och spänstigare hy.
Nu har vi kommit till en punkt då folk börjar känna nostalgi över 00-talet. Nu i höst går en festival kallad When We Were Young i Las Vegas, där artister och band som Avril Lavigne, My Chemical Romance och Paramore uppträder för generation Y, eller "millennials" som jänkarna kallar det. Nu är det nämligen dags att för oss som närmar oss 40-strecket att minnas tillbaka hur det var när vi fortfarande var unga och kunde gå själva, utan vare sig stödstrumpor eller permobil.
Nyss nämnda festival går förstås hem hos oss som var inne i rock- eller emosvängen under 00-talet. I Sverige har man valt en lite annan inriktning med minifestivalen We Love the 2000's. I somras landade jippot i Liseberg och Svennigt-redaktionen var förstås där för att skriva denna alldeles för långsamma och sena recension.
Hur nostalgiskt är egentligen 2000-talet?
Hela poängen med ett event som We Love the 2000's är förstås att väcka nostalgi över en svunnen tid och få folk att minnas hur allting var på den tiden.
Frågan blir då följaktligen; var det ens så värst annorlunda jämfört med nu?
Alla som var med om millennieskiftet minns säkert vilken stor tankevurpa det innebar för många att få ordning på den numeriska lingon. Med vanan trogen att säga att året började på "nittonhundra"-någonting, förstod de helt plötsligt inte hur de skulle göra nu när året började på 20 istället för 19. Vad kommer efter "nittonhundra", frågade sig många. Ja, vad kommer egentligen efter talet 19? Det är verkligen inte lätt! Själv var jag en av pionjärerna som tidigt gick från "nittonhundra" till "tjugohundra", men många envisades med att man skulle säga år "tvåtusen" helt plötsligt. Då kan ni gott säga "år ettusenniohundranittionio" också, det är ju jättesmidigt, tänkte jag och knöt fickan i handen.
Böxamodet
Alla minns vi säkert modet på 00-talet också. Från att ha varit ganska löst sittande på det glada 90-talet satt en jeansbyxa i dammodell på 00-talet ofta desto mer tajt, var ofta stentvättad och sketalågt skuren, så magapipen tittade fram.
 |
| Damböxmode från tre typiska 00-talskändisar. Från vänster till höger: Clarion Hotel Hilton, Britta Spjut, Kristina Agliglera |
Det ser väl inte så tokigt ut, kanske du då säger. App-app-app, säger jag då! Vänta då tills du ser hur det såg ut bakifrån. Halva grejen med dessa lågt skurna brallor var att få till den där "valfenan" alla ville ha. Det var lite en kvinnlig motsvarighet till så kallat Gällivarehäng. Med fördel kombinerades det även med en "tramp stamp", alltså en gnuggis vid ryggslutet, för att se riktigt sofistikerad ut.
 |
| Popstjärnan och skådespelerskan Christina Milian till vänster med en trendig valfena som tittar upp ur brallan. Till höger ett annat exemplar, som även kompletterat med en s.k. tramp stamp. Alltså en gnuggis (alternativt tatuering) vid ryggslutet. |
Tidiga kontra sena 00-talet
Även om det kan låta ganska länge sedan, så slutade 00-talet för bara 13 år sedan. Och beroende på hur gammal man är själv och vilka proportioner gällande tid man har, så hände 00-talet antingen för väldigt länge sedan, eller alldeles nyss, lite beroende på vem man frågar. Ett decennium är i sig även ett relativt långt tidsspann och när det kommer till musik och teknisk utveckling så tycker jag att första och andra halvan av 00-talet känns väldigt olika varandra. Det tidiga 00-talet och det sena 90-talet har egentligen mer gemensamt och känns mer sammanhängande, rent populärkulturellt. Och det vi förknippar med 2000-talet, är ofta det som hände omkring millennieskiftet.
Låt mig ge några exempel. På tidiga 2000-talet surfade de flesta fortfarande med uppringda 56k-modem och om man ens ägde en mobiltelefon så hade den fysiska sifferknappar på. På den här tiden var en mobiltelefon just vad namnet antydde; en mobil telefon. Som man ringde på, istället för att uppsöka en telefonkiosk. "Va, gick man till kiosken och ringde?", undrar ni småttingar kanske då, varpå vi på Svennigt-redaktionen fnyser och skakar på huvudet.
Vidare harvade vi som lirade tv-spel i början av 00-talet fortfarande på med våra original-PlayStations eller Nintendo 64:or. På det tidiga 2000-talet köpte folk fortfarande CD-skivor, även om några av de coola kidsen hade hittat sätt att ladda ner MP3:er i krispiga 64 kbps som de sedan brände på CD-R för att lyssna på i stereon.
Kikar vi däremot på den andra halvan av 2000-talet så hade vi plötsligt smartphones, YouTube, Spotify och Nintendo Wii. Blir man inte nostalgisk så säg... Minns ni iPhone och Spotify, ungar? Det var tider, det!
Innan USB-minnen och molnlagring fanns
Tomskivor och CD/DVD-bränning känns också väldigt mycket som ett 00-talsfenomen, även om CD-brännaren kom redan på 90-talet. Men när folk hade möjlighet att tanka musik från nätet fick de förstås ett klart större uppsving.
Många köpte förstås lagringsmedia för att bränna ut musik och film de tankat från nätet, som de sedan spelade i stereon eller DVD-spelaren. Men det var även det vanligaste sättet på vilket man delade större filer, vänner emellan. Tiden innan USB-minnen och konceptet molnlagring förmodligen framstod som nåt hippieflum, så var 3,5-tums floppydisk med 1,44 MB lagringsyta man hade att tillgå. Tack vare CD-R och återskrivbara CD-RW fick man nu svindlande 700 MB att leka med, om man var så high-tech att man hade CD-brännare i sin datamaskin.
Det var förstås aldrig så enkelt som nu med USB-minnen där man bara kan spara direkt på skivan, utan man fick starta upp Nero Burning ROM eller nåt annat brännarprogram och sen sitta och vänta i en kvart på att skivan skulle skrivas.
Sedan kom DVD-brännare och för att krångla till det lite extra så fanns det både skivor av typen DVD-R och DVD+R, förutom R och RW, samt single och dual layer-skivor. Själv köpte jag på mig ett rejält lager med tomskivor som sedan blev stående så länge att teknikutvecklingen hann göra dem irrelevanta. Så kan det gå...
 |
| Tomskivor av typen CD-R i 50-pack på så kallad "spindle". Allt som lagrades brändes in permanent så det gällde att välja rätt filer eller låtar att bränna. |
Tydligt fokus på åren runt millennieskiftet i We Love the 2000's
När folk ser tillbaka på 00-talet med sina nostalgiska glasögon, så är det nog sällan 2009 de tänker på, utan snarare på millenniebuggar, nu-metal och Tamagotchi. Varav alla dessa egentligen är fenomen som hör andra halvan av 90-talet till.
Så när Niclas Wahlgren med kompani skall sätta ihop ett nostalgisk 2000-talsjippo så är det främst tiden runt millennieskiftet man väljer att fokusera på. Och allt som oftast hamnar man på "fel" sida om detta. Mycket av musiken man har med är eurodisco anno sena 90-talet eller än tidigare. Även de största dragplåstren Wyclef Jean och Bomfunk MC's, vars låtar är tänkta att väcka nostalgi över 2000-talet, kom i själva verket även dem ut redan på det sena 90-talet.
Vad är gammalt nog att bli nostalgiskt? Kommer vi se ett 2010-talsjippo härnäst?
När det nu gjorts nostalgi-festivaler för såväl 80-, 90- och 00-talet, kommer generation Z smälla ihop en 2010-festival där de är nostalgiska över Windows 10 och 4K-TV? Frågan är vad för musik de skulle känna nostalgi kring. Bryr sig ungdomar uppvuxna med Spotify-playlists i oändlighet ens om musik längre?
Jag gräver lite djupare i detta i ett annat inlägg:
Bryr sig unga fortfarande om musik?
We Love the 2000's - RECENSION
Nog utsvävat om hur 2000-talet i allmänhet, låt oss nu återigen vända blicken till musikjippot We Love the 2000's. Arrangemanget har anordnats flera gånger redan och har fler nedslag inplanerade i norden.
Upplagan Svennigt tagit del av och här recenserar är det som hölls på Lisebergs stora scen den 6 augusti 2022.
Halvtaffligt arrangemang
Kvällen börjar lite amatörmässigt med att man spelar upp en video där någon glömt att flytta undan muspekaren så ett verktygsfält med play/pause-knappar etc. från mediespelaren visas på storbildsskärmarna ända tills slutet, när scenarbetaren till slut verkar ha nyktrat till. Den korta videon är tänkt att skapa nostalgi och samtidigt räkna ner till något stort och pampigt, ungefär som på en OS-invigning. Förväntningarna höjs till skyarna. Kommer ett rymdskepp landa och leverera technogruppen Eiffel 65 och en massa 3D-animerade rymdvarelser? Nepp, istället bjuds vi på "Tjabba, tjena, hallå" med Nicke och Mojje, ackompanjerad av en basist utklädd till greve Dracula. Så det var ju nästan lika maffigt.
Nicke, som även kallas Niclas Wahlgren, var även konferencier för hela klabbet, och mellansnasken handlade mest om hur mycket han HATAR tågtrafiken i Sverige, då det tydligen varit lite vajsing med tågen mellan Tokholm och Götebörg nu mellan festivaldagarna. Ibland drogs det lite Wahlgren-skämt också, som gick ut på att alla tydligen förväxlar honom med systern Pernilla. Och ibland babblades det om modem och hur tekniken har utvecklats sedan millennieskiftet. Sällan har det någon röd tråd eller slutpoäng och det hela känns mest som utfyllnad för att undvika tystnad. Ju senare kvällen blir och desto mer dragen och flamsig publiken blir, desto färre öron lyckas hans planlösa mellansnack leta sig in i. Det hade förmodligen varit mer givande att bara spela lite musikvideor och tv-klipp från tidsepoken på bildskärmarna istället.
 |
| Introt på bildskärmarna bjöd på några av vad man tyckte var höjdpunkterna av 2000-talet, mestadels teknisk utveckling och inom populärmusik. Bland det senare nämndes Michael Jacksons död, samt att Eminem släppte skivan innehållande låten "The Real Slim Shady" som hade den här videon. Notera muspekaren och mediespelarknapparna som syns i bild. Först trodde jag att detta tillhörde videon, men det var bara en ren miss då någon mot först mot slutet av introt drog undan musen. |
Akterna
Kvällen bjöd på totalt tretton akter och Svennigt recenserar dem individuellt längre ner i detta inlägg.
De totalt tretton akter som uppträdde under kvällen var, efter spelordning:
- Nicke och Mojje
- Fragma
- Big Brovaz
- Joakim Hillson
- Brandsta City Släckers
- Dario G
- Kate Ryan
- Günther
- Kobojsarna
- DJ Sammy
- Bomfunk MC's
- DJ Aligator
- Wyclef Jean
Tio förband
Under kvällen betades uppträdandena av i vad som för det mesta var ett rasande tempo. Jippot, som började klockan 18, hade fram till 23 (när parken stängde) på sig att hinna med alla tretton namnen på listan, så med en del plock och råddande emellan blev det inte mycket tid för varje.
För att hålla uppe tempot i bytena sparade man mycket på krutet under de första tio akterna, där man mestadels hade en tom, svart scen utan någon dekor eller bakgrundsmusiker. Knappt ens någon ljussättning att tala om bjöds det på, utan bara artisten ensam sjungande över ett backing track. Däremot hade man någon frostmaskin som sprutade snö i tid och otid. Ofta var det på helt slumpartade, antiklimatiska ställen, vilket till och med kunde göra att de som uppträdde hajade till av förvåning.
De mest namnkunniga på spelschemat var gissningsvis Wyclef Jean och Bomfunk MC's, så de fick de senare speltiderna, med DJ Aligator märkligt inklämd emellan. De tio akter som föregick dem fick dela på ungefär halva den totala tiden för eventet, så det kändes lite som tio hopslängda förband till de riktiga publikdragarna.
Av- och ombokade artister
Det var inte första gången We Love the 2000's gått av stapeln. Så sent som kvällen innan var samma jippo på Skansen i Tokholm. Där var tydligen popgruppen S Club, tidigare kända S Club 7* med och uppträdde. (* Tydligen är de bara sex pers nu, varför man tog bort 7:an på slutet.) I Göteberg fick vi istället se diskjuckaren Dario G.
Det var från början även planerat att Da Buzz och t.A.T.u. skulle vara med. Då tre popband med andra ord ersatts av en till DJ, blev We Love the 2000's lite enahanda och substanslöst, kan jag tycka. I och med detta har man ganska få akter med egna originallåtar på repertoaren. Och bland de få som har egenkomponerat material är merparten av dem plojmusik som Günther och Brandsta City Släckers. Och sen har vi stackars Jocke Hillson som fick spela EN låt. Och vi vet ju alla vilken det var...
Udda mix
Resultatet blev en rätt udda mix bestående av svensk barn- och tramsmusik, blandat med utländsk dans och dunka-dunka. Själv hade jag aldrig ens hört talas om hälften av dessa, så kanske hade man gjort bättre i att bredda utbudet något, rent genremässigt. Speciellt om man vill ha en nostalgifestival som skall ge en mer allmän återblick på ett helt decennium. Då många av akterna var helt nya för mig var svårt att känna någon nostalgi över dem. Men vad vet jag, kanske är det ett tvärsnitt av artister som väl representerar vad gemene svennebanan diggade under det aktuella decenniet, men jag ställer mig ytterst tveksam till det.
Recensioner av konserterna
Nicke och Mojje
Ja, vad skall man säga om denna "rivstart" på kvällen efter det tidigare nämna så ödesmättade introt? Man ger i alla fall något för barnen tidigt, så de kan gå och lägga sig sedan. Eller ja, de som var barn när Nicke och Mojje var i rutan är väl runt 30 nu. En av deras trudelutter "Bananerna" hade inte åldrats så värdigt, då den rimmar på "indianerna", vilket inte anses PK idag. Något de även ursäktade sig med innan de framförde den.
Det var dock inte det enda som inte var helt PK i deras uppträdande. Så här hälsar de tydligen på varandra:
 |
| Nicke och Mojje gör gammeltysk salut (OBS: det var inte så illa som det ser ut). |
Fragma
Efter Nicke och Mojje, vad bättre att avlösa med än Fragglarna? Eller förlåt, vad det Fradga det hette? Trams åsidå, så är Fragma ett namn som åtminstone klingar bekant och blev kvällens första "riktiga" artistframträdande.
Det bestod hursomhelst av en ensam tös på en öde scen mitt i dagsljus. Så konsertupplevelsen var därefter. Trots att jag aldrig har varit någon storkonsument av dansmusik, så kunde jag ändå känna igen lite av de tre korta låtarna hon gavs tid att sjunga till. I mitt tycke var hon faktiskt en av de bättre artisterna under kvällen.
 |
| Fragma på en öde scen. |
Big Brovaz
En för mig totalt okänd grupp. Möjligen har jag någon gång sett deras namn listas när jag bläddrat i en Ginza-katalog, ungefär på den nivån. Det var i alla fall en grupp med två herrar och två damer och musiken lät som typisk dansmusik från 90-talet, med lite inslag av rap.
 |
| Big Brovaz bjöd på två brovaz och två sistaz i färgglada fodral. |
Joakim Hillson
Joakim hade en Gyllene Tider-doftande dunderhit på det sena 90-talet. I likhet med Nicke och Mojjes indianlåt känns Vacker utan spackel också en aning ur tiden och hade samma låt gjorts idag hade det förmodligen uppstått moralpanik. Texten är naivt välment, där en ung Hillson antagligen försökte ställa sig in hos tjejerna genom att säga att de är fina som de är utan smink. Det kanske funkade 1999, men att ens kommentera kvinnors utseende överhuvudtaget idag är förstås ett minfält utan dess like.
Särskilt textraden "att du inte kan förstå"... ja, vad är det de skall förstå? Att de inte behöver sminka sig då Jocke ändå inte tycker det är snyggt? Och det följt av slutklämmen "slå dig fri...och gå", som kronan på verket. Vilket underförstått får det att låta som att damerna inte själva gjort valet att använda smink och ser det som en del av deras stil och uttryck. Reaktionen idag hade nog inte varit "åh, vad gullig du är som tycker att jag är fin som jag är" utan snarare "meh, hallå? Skall väl du skita i om jag sminkar mig eller inte, det gör jag väl för att jag själv vill det, inte för din skull! Duuuh!"
Det blir lite som om en kvinnlig motsvarighet på ungdomsstjärna såsom Amy Diamond hade gjort en låt som hette Fuler i brylkräm riktad till en manlig målgrupp, där hon kritiserar deras val av hårvårdsprodukter.
Hillson, som genom åren förvandlats från en flickidol till vad som mer liknar en amerikansk countrysångare, blir nog idag gissningsvis inte så ofta igenkänd på gator och torg. Han hade dock fortfarande det där plågade ansiktsuttrycket han brukade ha redan när det begav sig. Kanske var det bara för att han hade solen i ögonen, men ändå. Joakim fick hursomhelst äran att spela sin gamla hit Du är så fuler i smink och sen tackade han för sig.
 |
| Kimmen nu och då. När han släppte spackellåten år 2000 var han bara en pojkvasker. |
Brandsta City Släckers
De fryntliga brandmännen från Malmö är förmodligen mest kända för den s.k. "dagisklappen" och för en av medlemmarna, som lyckades bryta ballen. Något som det var en hel del skriverier om och självklart något som konferencier Niclas Wahlgren senare under kvällen skämtade om, efter Günthers snoppfixerade uppträdande.
Brandstaden fick i alla fall spela två trudelutter, varav den avslutande naturligtvis var den där de klappar varandras händer. Säga vad man vill om musiken och dess plojighet, men de var först ut med denna kväll att bjuda på något som kan liknas vid en show, åtminstone.
 |
| Brandgubbarna från Helsingborg. Här i den del av låten där de inte klappar handen. |
Dario G
En flintskallig britt utklädd till cirkusdirektör iförd en folietopp som bländade mig, i och med solljuset. Karln bjöd på generiska bompa-bompa-remixer och en fotbollshuliganlåt där han även stod och tutade med en trumpet. Stillastående och rätt händelselös konsert, så de cirka tre låtarna räckte gott.
 |
| Britt utklädd till cirkusdirektör tutar trumpet. |
Kate Ryan
En av de större bokningarna, vad jag förstått, och säkert ett namn man borde känna till. Det var i alla fall en dam i medelåldern som sjöng en hel del på franska och med sig hade hon även två körtjejer.
Hon framförde även en kompott av låtar på engelska, däribland Rhythm of the Night och Mr. Vain, vilket gjorde mig en smula konfundersam. Till och med en oinsatt som jag vet att Pandora resp. Culture Beat gjort de låtarna, så varför tar man till covers när ens speltid redan är så begränsad?
 |
| Kate Ryan (i mitten), med sina båda körflickor. |
Günther
Skåningen med det tyskklingande artistnamnet lyckades på 00-talet hålla liv i en musikkarriär med hjälp av en grimas och bögporrmusch. Och konceptet verkar gå hem än idag, då han verkade ha de mest hängivna fansen bland kvällens akter. Svennigt kunde rapportera om såväl kvinns som grabbs som trånade efter sin idols uppmärksamhet genom att kludda hans namn över sina tuttar.
Günther, till kvällen var iförd svart skinnpaj och svarta stuprörsjeans, såg ut som en tysk bögporrsläktning till Trent Reznor. Och han levererade den här kvällen med; han lyckades nämligen pluta med munnen hela spelningen, så fansen blev säkert nöjda. Han höll även uppe illusionen av att vara tysk genom att prata engelska med tysk brytning.
Likt flera andra i den här eurodiscogenren, lämnar Günther över sånginsatsen till någon snärtig tösabit som kan sjunga, medan han själv nöjer sig med att gå runt och stöna i micken. Och för den ouinsatte handlar det mesta av låtarna förstås om hans pillesnopp.
 |
| Günther (till höger) tillsammans med flicksnärtan som sjöng. |
Kobojsarna
I likhet med Big Brovaz och Dario G var Kobajsarna ett till namn jag aldrig ens hört talas om tidigare. Av namnet att döma väntade jag mig än en gång några som antagligen främst uppträder på barnkalas. Eller kanske en budgetversion av Drängarna.
Det visade sig istället vara två stekiga Samir och Viktor-slirare, där en av grabbarna gled runt och sjöng medan den andre hoppade sig andfådd bakom en skivspelare. Sedan, framemot slutet av spelningen, vågade han sig fram från diskjuckarbåset och galopperar på stället, tillsammans med sin andre parhäst på scenen. Knasigt, va? Gissar att det är det som är deras grej, och det de tagit sitt artistnamn efter.
Fresch lyrik
Musiken, vad skall man säga om den... dunka-dunka med texter som otippat delvis var på engelska, om att festa och att dra med sig damer hem till bäverbonkarbingen, med eller utan protest...det vanliga. Kolla exempelvis in texten till "Jag vet att du vill ha mig". Den är ungefär lika fräsch som titeln antyder.
 |
| Oj, vilken bedrift att lyckas få med sig en brutta hem till bingen utan att behöva tvinga henne! Frescht ändå! Inga brudar kan ju motstå ett riktig praktsvin annars, så tjatknull är nog en metod grabbarna grus har bra med erfarenhet av. |
Kort sagt kändes det som typisk musik för stekare att sittdansa till, medan de vaskar skumpa och klappar till damer på röven på någon flådig Stockholmsklubb.
En i publiken jämte mig sa under uppträdandet: "det här...är BRA!". Jag hoppas att hon var redigt glad i hatten eller hade Günther som enda referenspunkt, annars hade det varit läskigt på riktigt.
 |
DJ Sammy
Ytterligare en för mig okänd diskjuckare, som hade ett fruntimmer som drog det stora lasset och framförde all sång. Han själv gick mest runt lite nervöst på scenen och fuldansade emellanåt och hejade på. Låtar som framfördes innehöll Bryan Adams "Heaven" från 1983 och "The Boys of Summer" av Don Henley från 1984. Även om man lägger technodunk på dessa låtar är det fortfarande 80-talsmusik vi snackar om, så jag vet inte på vilket sätt detta skulle vara typisk 2000-talsmusik.
Karln verkade snäll, om än obekväm att stå på scenen, så det var ingen konsert att skriva ner i historieböckerna. Sångerskan var desto mer varm i kläderna och man får hoppas att hon får en finer karriär om hon inte redan har det.
 |
| DJ Sammy: en som sjunger och en som ler och ser på. |
Bomfunk MC's
Efter DJ Sammy lämnade scenen började fröken Wahlgren pladdra om Finland och folk som dansar och snurrar på huvudet, så då var det klart vad som skulle komma härnäst.
Bomfunk MC's var nog den akt jag var mest nyfiken på, då jag som alla andra minns den där "rakk rakk rakk rakkarakkamakkafån"-låten som ackompanjerades av en hypermodern musikvideo som kändes som en enda lång reklamfilm för Sony. Sedan, kort därefter försvann de från kartan och man hörde inte ett knyst från dem. Så hur ser de ut idag, kommer man känna igen dem?
Svaret var "o-ja". Tjommen som rappar såg precis likadan ut fortfarande och det var nästan så man undrade om han legat nedfryst i 20 år. Iklädd gigantisk parkasjacka och fiskarhatt visste han fortfarande hur man är kool och nere med kidsen, så att säga, va.
Bomfunk MC's utgjordes av en duo som förutom rapparen B.O. Dubb bestod av producenten Jaakko "JS16" Salovaara. Han var dock inte närvarande på denna konsert. I hans ställe var den en svart snubbe med puffhår.
Många minns säkert även den blonde gossen i dreads från den nu smått klassiska Freestyler-videon. Han var aldrig med i gruppen utan bara en någon som handplockades på en audition till själva videon. Han var 15 år vid inspelningstillfället och DJ:ade en del för stunden men sadlade sedan om till kock och är nu bosatt i Paris.
 |
| Få skulle nu känna igen Marlo Snellman (gossen från Freestyler-videon) om de stötte på honom idag. |
Uppträdandet blandades även med en hel drös pigga ungdomar i sparkdräkt som trippade ut på scenen titt som tätt och dansade på huvudena och hade sig. Sån där "brakdans", eller vad det heter.
I en av låtarna uppmanades publiken att trippa i sidled fram och tillbaka i takt till låten, som var någon cover på Axel Foley - temat till 80-talsfilmerna med Snuten i Hollywood. Återigen, 80-talsmusik på en 2000-talskväll. Även Svennigt-redaktionen blev därmed påtvingad att röra på den lurvige. Det tyckte vi inte om! Betyget på konserten blir därför 0 av 10.
 |
| Bomfunk MC's bringade coolheten till Liseborg. Freestyla'-grabbarna är fortfarande "nere med kidsen", så att säga. |
DJ Aligator
We Love the 2000's höjer ribban på kvällen genom att gå från ett relativt känt band med visst mått av kultstatus, till en total doldis. I likhet med andra diskjuckare under kvällen var DJ Aligator för mig totalt okänd. Och det är intressant vilka associationer man kan skapa av att bara ha ett "artistnamn" att gå på. DJ Aligator lät i mina öron ungefär lika tufft som DJ Pellefant eller DJ Kissekatt och i min hjärna föreställde jag mig DJ Aligator som någon som klär ut sig till en alligator och spelar lökig musik á la Smurfhits på diverse barnkalas.
Vad jag fick var istället en välpumpad svart karl i kortärmad munktröja, skärmmössa och solglasöga. Självklart måste man ligga i och pumpa bicepsen ordentligt om man skall orka stå och flaxa så, där bakom skivspelaren. Det var ett imponerande musicerande vi fick se. Han pekade till vänster, han pekade till höger och ibland "lyfte han taket" med armarna, så att säga, va. Det kräver ju ett ack så vältränat musiköra! Musiken i sig var någon generisk bompa-bompa helt befriad från något som gör det ett uns minnesvärt. Jag har hört att han ofta har rätt snuskiga texter i sina "låtar" men jag hörde knappt några överhuvudtaget, utan det var mest bara ett monotont bompa-bompa.
I likhet med de finska "rakkamakkafånerna" var herr Aligator en till jobbig djäfvul och påtvingade publiken att "dansa". Eller mer specifikt; att trippa i sidled fram och tillbaka, i takt till moosiiken.
Jag menar, tror de på fullaste allvar att sådana avancerade danssteg går att koordinera av en publik överförfriskade flamspellar? Svennigt fick snällt lyfta på sina väskor med viktigt redaktionellt materiel såsom fotoapparatur, bananer och gummitutor och traska fram och tillbaka. Naturligtvis åt fel håll ungefär hälften av gångerna varpå vi gick in i publikgrannar som flaxade och stötte till en så man nästan tappade monokeln. I och med detta galna upptåg får konserten naturligtvis 0 av 10 i betyg.
 |
| DJ |
Wyclef Jean
Inför den sista konserten började scenarbetare ladda upp med trumset, gitarr, bas, synth och trenne stycken congas! Så då tänkte man att, nu blir det äntligen lite "riktig" musik, och ett fullt band på scenen, minsann!
Ut kommer så småningom en Wyclef, iklädd vit fiskehatt, solglasöga, svart munktröja med tigermotiv, samt blå träningsbrallor med lös passform. Ensam på scen, bortsett från en diskjuckare stående bakom honom, framför han "No Woman, No Cry" - en låt av Bob Marley från år 1974, alltså typisk 2000-talsmusik, medan instrumenten står orörda.
Jaha, tänker jag. Det är ett litet lågmält, trevande intro innan resten av bandet äntrar scenen. Men nä, alla instrumenten är avsedda för herr Jean Banan själv.
Jimi Hendrix-imitationer
Snart plockar han upp Fender-Stratan och framför trudelutten "911" anno år 2000. Låten leder sedan in i ett ändlöst gitarronanerande där han leker Jimi Hendrix för fulla muggar. Han plinkar lite halvslarvigt och ena stunden spelar han bakom ryggen och i nästa med tänderna. Japp, du läste rätt; med tänderna. Grejerna han spelade var rätt banala, men imponerade säkert på någon som aldrig själv hållit i en gitarr. Många gick därför säkert hem den kvällen och trodde att det var en riktig virtuos de fått äran att bevittna.
 |
| Wyclef började med att lära sig stila. Snart lyckas han nog lära sig spela också! |
Slappa-da-bass
Nästa instrument han våldförde sig på var basen. Han visade att han både kunde "slappa" och fingra på den, minsann. Det var också allt vi fick under 5-10 minuter. Ett pruttigt bassolo. Ingen sång eller rap eller något annat. Medan publiken rastlöst började dra ögat åt mobilen stod han och vevade inlevelsefullt med huvudet, som det vore den mest ljuva musik han pruttade fram på sin basgura.
 |
| Inlevelsefulla pruttljud från basen kunde avnjutas denna afton. |
Nästa instrument på dagordningen var synthen, eller pianot, som han klinkade igång "Killing Me Softly with His Song" med. En låt Fugees hade en stor hit med 1996, men låten skrevs redan på 1972 (alltså typisk 2000-talsmusik) och har sjungits i svensk version av Lill Lindfors och senare även Lotta Engberg, så Wyclef och kompani var inte direkt först ut att tolka den låten. Men som andra som växte upp på 90-talet är det förstås Fugees version man främst förknippar låten med och det är inte utan att den frambringar viss nostalgi. Likaså låten "Ready Or Not", som Wyclef också bjöd på under kvällen.
Att framföra Fugees-låtar utan Lauryn Hill på scenen blir dock lite...tomt. Det blir som att ha en konsert med Mikkey Dee där han i sin ensamhet får sitta och trumma Motorhead-låtar i två timmar. Det hade nog fanken varit mer underhållande, vid närmare eftertanke.
Var det en konsert eller en sömnig efterfest?
Wyclef själv hade inte så mycket att tillföra många av de gamla låtarna han varit (eller inte varit) delaktig i, utan stod mest bara och diggade till det förinspelade, så hela konserten kändes mest som en efterfest hemma hos en kändis där han spelade lite låtar han gillar.
Under konserten ballade det bara ur mer och mer och när de mest självklara låtarna var gjorda (såsom de tidigare nämnda med Fugees), spelar han bara upp lite random låtar från sin laptop. Exempelvis sätter han på en av Aviciis mer kända låtar och tar plats bakom trumsetet och trummar med lite förstrött till bakgrundsmusiken. Varför då, undrar man.
 |
| Här sitter han och trummar till en Avicii-låt, av någon outgrundlig anledning. |
Antiklimaktisk avslutning av We Love the 2000's
Trots att "konserten" var något av det mest tomma och innehållslösa man skådat lyckades Wyclef gå över tiden. Något han närmast satte en ära i, och gjorde bara för att han är så stor. Han menade:
-Det finns många artister man kan boka om man vill att de skall hålla sig till 30 min. Wyclef är inte en av dem.
"Det finns ingen ände på alla hits jag gjort", tyckte Wyclef och fortsatta lalla runt på scenen utan något vettigt att bjuda på. Kanske allra mest otippat var det mot slutet av den så kallade "konserten" när Cleffen ropade ut följande fråga till publiken, återigen i tredje person:
-Vad lyssnade Wyclef på när han var 17 år?
Kort därpå kommer "Smells Like Teen Spirit" av Nirvana dundrandes ur högtalarna och man blir nyfiken på vad han har tänkt göra med den låten. Skall han göra en raspig Kurt Cobain-imitation som om han var med i Sikta mot stjärnorna? Nä, han står bara still, tyst vid micken en stund och dönar sedan av scenen. Jahopp...varför då, undrar man återigen.
Publiken väntade spänt på extranummer och efter en stund kommer Cleffen ut på scenen igen. Och vad får vi? Smells Like Teen Spirit drar igång igen, medan den gamle Fugees-medlemmen bjöd på jämnfotahopp.
Sedan frågar han:
-Vad lyssnade Wyclef på för sju år sedan?
Rätt svar är förmodligen "ingen bryr sig!", men så spelas det upp någon danslåt som han antagligen inte heller varit delaktig i. Och i och med den bisarra avslutningen, var We Love the 2000's slut för kvällen. Pukorna glömde Wyclef helt bort att banka på, så de stod där bara som dekor under kvällen.
Inte heller fick vi något slutord från Niclas Wahlgren eller någonting annat som knöt ihop säcken, utan allt slutade i ett praktäkta magplask, signerat Wyclef Jean.
 |
| Pukorna hann Cleffen aldrig banka på. Däremot hade han tid till att bryta "konserten" för att ge sin käring en kram och samtidigt överlämna ett gosedjur någon i publiken kastat upp till honom. |
Substansfattigt event på det stora hela
Att detta innehållslösa larv Wyclef bjöd på fick bli höjdpunkten och slutklämmen på hela "galan" kändes ganska talande för tomheten eventet i stort.
Ytterst få av de akter som bokats kändes som några som tillfört 00-talet något särskilt mycket. Och innan du får spader bakom tangentbor't, notera med det sagt att såväl Fugees och Bomfunk MC's släppte sina största hits på sena 90-talet! I övrigt var det väldigt mycket covers och remixer av andras musik. Det känns därför som man tagit rätt mycket genvägar ifall man tänkt ha ett event med musik som skall vara typiskt för 00-talet, specifikt.
Det är lite som om man skulle göra ett 90-talsevenemang, och tar dit Olle Nilssons band Liverpool och låta dem spela Beatles-covers. Även om Liverpool som band råkade vara aktiva på 90-talet, så är det fortfarande helt fel i tiden. Ungefär lika fattigt känns det boka in ett gäng DJ:s som på 00-talet spelade covers på låtar från 70- och 80-talet, som man här valt att göra med DJ Sammy, t.ex.
Akter från 2000-talet Svennigt hellre hade återsett
We Love the 2000's verkar vara ett jippo som kommer fortsätta rulla runt på vägarna i olika konstellationer. När arrangörerna fått slut på avdankade diskjuckare och plojmusiker bjuder vi på Svennigt-redaktionen som en liten bonus på några tips på 00-akter som eventuellt skulle kunna passa för en comeback cirka 20 år senare.
Vi försöker även hålla det på en någorlunda realistisk nivå och håller oss till enbart svenska (och ett par norska) band och artister vi minns från 00-talet. Kent är exempelvis inte med i denna lista, då de aldrig hade ställt upp på sådant här flams.
Kan du inte få nog att 2000-talet kan du även kasta ett öra på Svennigts egen Spotify-spellista med runt 200 glada trudelutter.
User (of a Common Name)
Ber någon dig tänka på ett band från Örebro så kommer du antagligen fråga "varför då?" eller så tänker du antagligen på Millencolin. Ett annat band som hade viss framgång på 00-talet var poprockbandet User, som efter att ha släppt en självbetitlad debut 2003 tvingades de byta namn då "User" redan visade sig vara upptaget. De släppte sedan uppföljaren "Freeway" 2006 under det ironiska nya namnet User of a Common Name. Albumet fick dock aldrig någon svensk release. Istället satsade de på japanska marknaden, vad jag förstod. Året därpå splittrades de efter strul med skivbolag. Idag har dock skivbolagen redan spelat ut sin roll, så hög tid för en nysatsning!
Briskeby
Briskeby var lite av Norges motsvarighet till The Cardigans på 00-talet, med sin gnistrande, välpolerade gitarrpop. De hann släppa tre album mellan 2000 och 2005. Jag minns videon till låten Wide Awake från debuten som hade hyfsad rotation i tv. Andrasingeln Propaganda verkar dock ha blivit deras mest populära låt, sett till streams.
2015 gav bandet ett livstecken i från sig med singeln Rookie Mistakes, så kanske är det inte helt omöjligt att se dem spela igen!
Melody Club
Växjögrabbarna i Melody Club blandade synthpop, glamrock och 80-talsfrillor åren 2000-2013 som de var aktiva. Låten Palace Station från debutskivan från 2002 blev en rätt stor hit och var med i soundtracket till filmen Smala Sussie som kom året därpå. Ingjuter inte det ett visst mått av nostalgi så vet jag inte vad som gör det!
Lambretta
Poprockbandet Lambretta startade redan 1993 men det var först 1996 när 15-åriga Lidköpingstösen Linda Sundblad rekryterades av grabbarna som bandet tog fart. 99 kom debuten som innehöll singlarna Blow My Fuses och Absolutely Nothing, vilka båda kunde synas på ZTV titt som tätt. Låten de slog igenom än mer med var dock Bimbo från andra, självbetitlade albumet från 2001. Ytterligare en skiva kom 2004 innan bandet slutligen splittrades året därefter. Sångerskan Linda Sundblad fortsatte som soloartist med en mer poppig framtoning, medan grabbarna gick åt andra hållet och bildade det bandet Psych Onation som bjöd på lite mer "edgy" rock med en annan sångerska. Deras enda album Symphony of Death blev dock ingen större hit.
Shebang
Punkpop-duon Shebang från Jönköping fick stort genomslag 2001 då de gjorde ledmotivet "Romeo" till ungdomsserien Eva & Adam. Annars var de mest kända för sina coverlåtar av exempelvis Ramones "Sheena Is a Punk-Rocker", Kim Wildes "Kids in America" och som nedanstående video, The Primitives gamla hit "Crash". Duon, som genomgick ett medlemsbyte 2005 hann dock släppa tre rätt solida album under 00-talet och deras stilistiska uttryck känns väldigt typiskt för decenniet.
Jessica Folcker
En artist som var en mycket stark röst runt millennieskiftet. Särskilt låtarna från debuten från 1998 gick heta på både MTV och ZTV och videorna känns väldigt tidstypiska. Andra albumet från 2000 hade även det ett par hits. 2007 kom en tredje skiva som var mer åt synthpop-hållet, men den fick inget större genomslag och sedan dess hon inte synts eller hörts så jättemycket.
Lene Marlin
Norska Lene Marlin slog igenom med en BANG 1999 med albumet Playing My Game som innehöll megahitarna Unforgivable Sinner och Sitting Down Here. Hon hade en stil som jag tror tilltalade många fans av andra tidsenliga kvinnliga singer-songwriters, såsom Natalie Imbruglia och Dido. Hon släppte totalt fyra album mellan 1999 och 2009. På låten nedan som är från det tredje albumet Lost in a Moment, rockar hon till det lite extra.
Ana Johnsson
Tv-programmet Popstars på Kanal 5 var en av många förlagor till Idol. Tävlingen resulterade i popgruppen Excellence som värmlandstösen Ana Johnsson var del av. Efter gruppens kortlivade karriär satsade hon på en solokarriär av det mer rockiga slaget. Hon nådde viss framgång internationellt och hade till och med en låt med på soundtracket till filmen Spider-Man 2. Varför det bara blev en till skiva efter det har jag ingen aning om, men synd är det.
Prime STH
Vi avslutar med fyra tuffa grabbar från Tokholm. Jag vet inte om det var något typiskt för just den här perioden, men åren runt millennieskiftet så verkade det vara lite hippt att skylta att man var från Stockholm. Förutom Prime STH hade vi exempelvis band som Teddybears Sthlm och Drain Sth.
Prime STH var ett band som var på håret att bli hyfsat stora, men jag tror de fick erkänna sig besegrade av andra, mer populära band som Backyard Babies och Hardcore Superstar. Sedan kom Takida och då glömdes de nog bort helt. Två album hann det i alla fall bli från stockholmarna.
Vilka artister och band minns ni med en gnutta nostalgi? Skriv ner dessa på en lapp och faxa den till Lasse Anrell helt utan ytterligare bakgrundsinfo! Då blir han nog jätteförvånad!
Mer från Svennigt
Bryr sig unga fortfarande om musik?
Lyssna vidare
Svennigt Spotify-spellista med musik från 00-talet
Hundratals låtar, mestadels rock. Max 1 låt per artist/band.