Här på Svennigt har vi precis skrivit en stor krönika och recension av musikjippot We Love the 2000s, som är en nostalgikväll med artister från 00-talet, som turnerar runt i Sverige (och andra länder i norden, vad jag förstått). Det fick mig att fundera över hur framtidens upplagor kommer se ut, där man gör galor där folk är tänkta att känna nostalgi över musiken på exempelvis 2010- eller 2020-talet.
Vad är egentligen typisk 2010- eller 2020-talsmusik som mer eller mindre "alla" känner till?
Finns det ens någon riktig mainstream längre?
Innan vi besvarar de frågorna börjar vi med en finkulturell historielektion, signerad Svennigt! Vill du vara slö och hoppa direkt till kärnfrågan, hoppa ner här.
Tillgång och efterfrågan
Artister och band på 90- och tidiga 2000-talet som hade turen att bli spelade på MTV, eller för den som minns; ZTV, nådde snabbt en stor publik som investerade i dem genom att köpa deras skivor och blev trogna fans. Likaså topplisteprogrammet Voxpop på SVT, där samma topplista kunde innehålla alltifrån A-Teens till Iron Maiden. Även om man inte gillade all musik man blev serverad kände man ändå till artisterna och singlarna, för det var så man fann ny bra musik; genom att utsätta sig för vadhelst mainstream-media hade att bjuda på. Oavsett vilken genre man föredrog så fick alla samsas om speltiden och folk hade därför koll på (och åsikter om) andra genrer än just den lilla musikaliska nisch de gillade mest, vare sig de ville det eller inte. På så vis ingick vi som växte upp då i något slags populärkulturellt sammanhang som till viss del saknas idag.
Minnenas television. I programmet Vaxpropp, förlåt Voxpop, fick tittarna ringa och rösta på vilken låt de tyckte bäst om. Varför då, kanske du undrar. Jo, för att få höra den igen, nästa vecka. Då var man inte bortskämd, minsann. Naturligtvis kom den bästa låten näst sist, för övrigt...
Idag får jag känslan av att många bara startar någon spellista med lite goa låtar som är populära för stunden och som de har på oengagerat i bakgrunden och gräver inte mycket djupare än så i artisterna, vilket i sin tur har lett till vad många anser vara albumets död. Med en strid ström av musik alltid tillgänglig att streama, krävs inte längre samma insats och engagemang från lyssnaren att själv köpa skivor och medvetet välja ut vilken skiva man skall lyssna på. Nu är det bara att låta sig matas ändlöst med musik och skippa sig fram i spellistan tills man får något som låter bra. Det tror jag har skapat en lojhet och passivitet inför musik som man inte hade förr. Och med det klankar jag inte ned på unga, jag har full förståelse för att det är svårt att hålla reda på artister och band i och med det enorma utbud som finns. Och precis som inom ekonomin så går tillgång och efterfrågan även tätt, hand i hand. Med hur mycket musik som helst att tillgå är det svårare att känna lika stort engagemang för varje individuell artist eller band och deras släpp. Man blir helt enkelt mätt efter ett tag.
Det är lite samma fenomen när det kommer till dagens videotittande, med streamingtjänster såsom Netflix. Med ett närmast oändligt utbud av serier är det extremt lätt att börja se några avsnitt av en serie, för att nästa gång man loggar in hitta något annat som stjäl ens uppmärksamhet. Snart sitter man där med tjugo serier som man aldrig ser klart eller ens minns namnet på. Jämför sedan med på 80- eller 90-talet när var eller varannan svenne följde Rederiet och Tre kronor på TV, för det var det mest spännande som fanns att glo på. Bra eller dåligt, så var det något alla kände väl till och hade gemensamt. Nu är det rätt tunnsått av sådana serier som i princip når alla. Jag kan nog bara komma på Solsidan som möjligen har den spridningen bland gemene svennebanan.
Decenniet då folk slutade bry sig om musik
Det var nostalgieventet We Love the 2000's som fick mig att fundera och ställa mig tveksam till hur man skulle sno ihop liknande jippon för senare decennium.
2000-talet var ju väldigt transformativt för hur vi konsumerade musik. Internet gjorde mainstream-/gammelmedia föråldrad, insatserna som krävdes för att komma över ny musik var låga och det gjorde i slutändan gemene man mindre engagerad i musik i största allmänhet.
Början på musikens inflation
Det tog sin lilla tid för skivbolagen att inse att det inte var rimligt att kräva folk på närmare 200 kronor för ett tiotal låtar på en CD. Fildelning i form av Napster, Kazaa och Direct Connect växte sig därför allt större, följt av BitTorrent. Skivbranschen, som nu var ett sjunkande skepp, tog till alltmer aggressiva och desperata metoder för att stoppa den tekniska utvecklingen. Man tog hjälp av Piratbyrån för att jaga ungdomar som tankade musik och hotade med skadestånd på miljonbelopp, samtidigt som man straffade de få som fortfarande köpte skivor genom att förse skivorna med illvillig programkod som gjorde dem oläsbara i datorer, för att förhindra att de rippades eller kopierades. De stackare som inte hade någon traditionell CD-spelare, utan lyssnade på musik i just datorn hade därmed inget annat val än att just fildela.
Även om det skedde en viss inflation när det kommer till vilket värde folk satte på musik i och med detta, så var folk fortfarande aktiva i sitt letande och lyssnande, då de själva var tvungna att veta vilka band och artister de ville lyssna på. Kampen mellan skivbranschen och tekniken som gjorde CD-skivan irrelevant, ledde slutligen fram till kompromissen med streamingtjänster som vi ser idag. Det var antagligen inte det bolagen helst hade velat, då de i och med den fysiska skivans död i mångt och mycket också hade spelat ut sin roll. När artister själva kan distribuera och släppa sin musik på Spotify, göra sina egna musikvideor som de lägger upp på YouTube och sedan marknadsför sig själva i sociala medier - vad finns det kvar för ett skivbolag att göra i det läget, förutom att luta sig tillbaka och tro att de fortfarande bara kan roffa åt sig 90 % av intäkterna?
Sista eran av musikalisk rivalitet / samexistens
Under flera decennier har populärmusiken haft två eller fler genrer som varit varandras motpoler och gjort deras lyssnarskaror till bittra rivaler. På 80-talet var det hårdrockare mot synthare, på tidiga 90-talet kom grungen som en motreaktion på den glammiga pudelrocken. Och på det sena 90-talet och tidiga 00-talet dominerade välfriserade gossar med Pepsodentleenden, såsom Backstreet Boys, 'NSync och Ricky Martin etern tillsammans med kvinnliga motsvarigheter som Britney Spears och Christina Aguilera. Dessa popsnöron gick förstås inte hem i alla läger (tilltalade främst unga tjejer, gissningsvis), vilket lämnade en rätt stor målgrupp åsidosatt och frustrerad, vilket var en perfekt tidpunkt för mer aggressiv musik i form av nu-metalband som Limp Bizkit, Rage Against the Machine och Korn, samt konfliktsökande drama-queens som Eminem att röra om i grytan. Och det visade sig vara precis vad många unga, frustrerade män behövde.
Även om jag personligen inte lockades av rap-metal-svängen som var så stor runt millennieskiftet, så kände jag ändå den där hungern efter att höra nåt som rockade på MTV. När man väl gjorde det spetsade man öronen och noterade vilket band och låt det var och vilket album den kom från, varpå man letade upp den i någon skivaffär. Det var så man fick nys om ny musik, och man värderade den högt. Jämför man med nu, så kan man enkelt gå in i Spotify och välja sin favoritgenre och få mängder låtar av serverade som man borde gilla. Problemet då blir istället att allt till slut låter ungefär likadant, så det är lätt att bli bortskämd och mätt på det. Hör man 50 olika rockband efter varandra så är det svårt att hålla uppe samma nivå av engagemang och uppmärksamhet som om man hade hört en riktigt bra låt i ett hav av slätstruken skvalpop. Och det var ungefär så som MTV var.
Idag, när exponering i mainstreammedia inte längre är lika relevant behöver inte en hiphoppare och ett rockband längre slåss om samma lyssnare, utan alla har sin individuella lyssnarupplevelse och får precis det deras öron är vana vid och vill ha från början. Musiklyssnandet blir då även mindre socialt och engagerande som en bieffekt.
Stranger Things - vår tids MTV?
Vi som växte upp på 90-talet och åren runt millennieskiftet har nog alla en rätt ansenlig hög av musik gemensamt som vi alla känner till, oavsett vilka genrer vi själva föredrog. Mainstream-musiken i gammelmedia förenade oss. Och den skapade viss "sund" rivalitet mellan dess anhängare, som gjorde musiken något som engagerade och värt att kämpa för. Alla satt vi framför MTV och letade efter vår grej och utvecklade med tiden vår individuella musiksmak mycket genom att lära oss vad vi gillar, men lika mycket vad vi inte gillar.
När vi väl fann något vi gillade, så krävde det ytterligare en aktiv satsning från ens sida att masa sig till skivaffären, leta upp och betala 189 spänn för tolv ynka låtar på en skiva. Men det innebar att man lyssnade på alla låtar, från start till slut, oavsett om de var lika bra som singlarna. Man lät dem växa och lärde sig till slut skivan utan och innan. Detta skapade ett helt annat engagemang för banden som gick djupare än singlarna som var populära för stunden.
Nu i informationsåldern har vi inte riktigt samma gemensamma medium att samlas kring, utan det ställs mer krav på oss att själva leta oss till exempelvis YouTubers som pratar om ny musik, eller att vi själva följer playlists som uppdateras med ny musik i en viss genre. För dem som inte är så engagerade i musik till att börja med, eller de som halkat efter i den tekniska utvecklingen och inte anpassat sig till moderna sätt att hitta musik, blir musiklandskapet en outforskad djungel.
Allt är individuellt anpassat från början genom streamingtjänsterna och för någon som inte utvecklat sin egen smak än förstår jag att det är svårt att veta vad som finns och att hitta sin grej. Många ungar idag tar nog bara efter vad kompisarna lyssnar på, och snävar kanske in på någon specifik genre väldigt tidigt, innan de själva hunnit upptäcka så mycket musik på egen hand. Det blir tydligt vilket starkt genomslag det får när vi har något populärkulturellt fenomen som når en stor skara unga (likt MTV gjorde för min generation). Jag tänker här på Netflix-serien Stranger Things, som nyligen gjorde att hel ny generation unga fick upp ögonen för Metallica och Kate Bush, genom sitt användande av låtarna "Master of Puppets" resp. "Running Up That Hill". Som ett resultat toppade de båda låtarna direkt listorna över de mest spelade på Spotify. Stranger Things är förmodligen så nära "mainstream" man kan komma bland unga idag. TikTok och andra sociala plattformar kanske andra skulle argumentera för utgör någon form av mainstream-kultur, men är samtidigt nischat och individuellt efter vilka man följer osv.
 |
| Karaktären Eddie Munson i serien Stranger Things riffar loss till Metallicas gamla dänga Master of Puppets. |
Det säger lite om hur svårt det är för artister och band att nå ut till de stora massorna idag. Skivbolag och distributörer är inte längre relevanta, och då har man samtidigt ingen som hjälper till att promota artisterna, utan de får göra detta själva i sociala medier etc. Artister måste även vara influencers idag, i synnerhet de som tillkommit efter internetåldern. Det tror jag även är en av anledningarna varför vi inte har så många riktigt stora, nya rockband idag. Folk är mer intresserade av spännande individer, medan band blir kollektiv som lägger upp en och annan konsertbild, eller någon video från inspelningsstudion. Inte fullt lika spännande.
Trots att tekniken gjort det enklare än någonsin att konsumera musik är musiklandskapet svårare än någonsin att navigera. Det finns inte längre något naturligt forum där folk, speciellt unga, tar del av ny musik. Istället har vi nu oändliga valmöjligheter utan någon egentlig guidning. Dagens musiklandskap är kort sagt lättillgängligt men svårhanterligt.
Jag har därför svårt att se ett nostalgi-jippo för 2010- eller 2020-talsmusik hända, såvida inte man snävar av det mot mer specifika målgrupper och genrer. För vad är egentligen typisk 2010- eller 2020-talsmusik? Det finns ju egentligen inget som är riktigt "mainstream" längre, i betydelsen musik som alla känner till och kan förhålla sig till, oavsett vilken genre de själva lyssnar på. Det närmaste man kommer är väl antagligen Melodifestivalen, som är bland det sista som finns kvar av musik i gammelmedia som fortfarande är tillräckligt relevant för att lyckas nå ut till en hyfsat stor målgrupp. På gott och ont, återigen. Många äldre personer som inte aktivt letar ny musik på Spotify eller liknande, känner ofta inte till några nyare artister såvida inte de varit med i mellon eller Så mycket bättre, vilket är rätt tragiskt.
Bryr sig dagens unga om musik?
Då kommer vi in på själva kärnfrågan. Hur stor betydelse har egentligen musik för unga idag?
Ses rockband bara som modedetaljer idag?
Förr var musiken en stor del av ungas identitet. Folks musiksmak formade dem och influerade deras stil klädmässigt etc. Idag kan man fortfarande se unga killar med långt hår och de anammar ett typiskt hårdrockarutseende, utan att själva göra den kopplingen, utan man ser stilen som något helt fristående. Likaså ser man tonåringar i Nirvana-t-shirt som förmodligen knappt vet om att det var ett band.
Ganska nyligen försökte Megadeths frontman Dave Mustaine hälsa på en tjej i Megadeth-tröja och blev avsnäst då hon inte fattade vem han var och antagligen inte brydde sig ett skvatt om honom eller bandet i sig. Så idag ser vi klädstilar och musikaliska identiteter som lever kvar, fast helt frikopplade från musiken de från början grundar sig i.
Megadeths frontman dissad av lyckligt ovetande tjej i Megadeth-tröja.
Har gaming tagit över?
Tidigare musikproducentern Rick Beato ställer sig frågande till vad generation Z:s ointresse för musik beror på. Hans teori är att unga finner gaming mer engagerande, då det har ett visuellt element och kräver interaktion från spelaren, medan musik är ett mer passivt medium.
Det ligger säkert en del i det han säger, men för egen del som uppvuxen med tv-spel ända från 8-bitseran så ser jag inte någon egentlig konkurrens mellan dem som konstformer. Tvärtom så hörde jag mycket intressant musik just via spel, framförallt när spelen blivit moderna nog att ha "riktig" populärmusik i sig. Bilspel i Need For Speed- och FlatOut-serien hade en hel drös med rockband som Fuel, Rob Zombie, Helmet, Queens of the Stone Age och Alkaline Trio i sina soundtrack, medan Tony Hawk's Pro Skater fick en massa gamers att börja lyssna på pung-krockband som Millencolin, AFI och Dead Kennedys. För att inte tala om Guitar Hero och Rock Band-spelen. Jag skulle nog vilja påstå att tv-spel i själva verket har nog gjort betydligt mer för rocken än vad MTV har gjort sedan mitten av 00-talet.
Krävs det ett viss mått av uppoffring för att skapa engagemang?
Rick Beato diskuterar frågan vidare med musikrecensenten Anthony Fantano i videon längre ner, där Fantano menar att tillgången på musik har gjort lyssnandet väldigt planlöst och flyktigt som inte kräver någon uppoffring av lyssnaren, såsom att köpa en fysisk skiva. Men samtidigt, de som är på riktigt intresserade kan lätt upptäcka mycket mer musik idag än de kunde förr.
Och det håller jag helt med om. Självklart får man ett mycket starkare och mer bestående intryck av ett band eller artist om man köper en skiva, bläddrar i konvolutet och sedan har skivan synlig i hyllan och påminns om den. I Internetåldern blir ett låt- eller albumsläpp ofta lika flyktigt och lätt bortglömt som ett inlägg på Facebook.
Fantano medger även att de flesta av hans jämnåriga kompisar har svårt att hänga med i nya band och artister som kommer. Kanske har det med åldern att göra; många formas i tonåren och 20-årsåldern och håller sig ofta till den musiken. Men jag tror det även har med att sättet man finner ny musik är helt annorlunda då jämfört med nu, och reflekterar man inte över det och aktivt letar nya grejer är det lätt att hamna efter.
Jag minns själv när jag övergick till att lyssna på musik via Spotify på det sena 00-talet. I början hittade jag mycket nya band utifrån de jag redan lyssnade på, men märkte efter ett tag att jag bara blev rekommenderad andra band från samma tidsperiod, från 90- och 00-talet. Då är det också lätt att tro att det inte kommit något nytt av musikaliskt värde sedan dess.
Svårt för nya band i den digitala eran att konkurrera
För oss som har kvar våra skivsamlingar blir dem som en tidskapsel för åren då CD-skivan var relevant. Så det finns nog en hel del samlingar med 90- och 00-talsmusik hemma hos oss 80-talister, så den musiken kommer nog alltid leva kvar hos oss på ett annat sätt än musik vi lyssnat på i streaming-eran. Det är nog delvis därför också som nostalgijippon med artister från förr är populära. Tittar man på rockfestivaler generellt så är det fortfarande band som peakade för 20 år sedan som headlinar, medan nyare band som är högaktuella nu får stå för eftermiddagsunderhållning medan festivalbesökarna passar på att nyktra till.
Upphovsrätt ett hinder i dagens medielandskap?
En annan viktig poäng kring dagens musiklyssnande tar YouTubern Cynus Music upp. Han menar att YouTube och sociala medier är vad många idag ser på, istället för TV eller annan gammelmedia. Och i detta decentraliserade utbud av små mediekreatörer blir upphovsrätten en bromskloss när det kommer till musikanvändning, vilket gör att ny musik inte får någon exponering och upptäcks av de stora massorna. För de flesta större videokreatörer är YouTube deras jobb och kanske enda inkomstkälla, så självklart vill ingen mista sina intäkter på grund av att de använder någon go låt som bakgrundsmusik eller liknande. Istället blir det att någon generisk gratismusik de får nöja sig med i sina videor. Så för många som bara följer influencers eller andra typer av innehållskreatörer hör aldrig någon "riktig" musik, såvida inte de även följer en massa artister, band och andra upphovsrättsägare som innehar rätten att sprida sin musik.
Det saknas naturliga ingångar till musiken
Även om det finns mycket musik på tuben så måste man aktivt söka efter den. Och vet man inte redan om vilka band som finns, hur vet man då vad man skall söka efter? Jämför då med förr då man fick musik serverad på TV, på alltifrån MTV, liveuppträdanden i talkshows, eller i Beavis and Butt-head.
I dag finns inte denna naturliga exponering för musik, vilket gör det svårt för dem som inte redan är insatta i en genre att få upp öronen för den. Det som behövs är ofta en naturlig exponering för något lättillgängligt band, som sedan agerar ingång och leder till andra band och för lyssnaren djupare in i en genre.
Ungefär som Stranger Things gjorde genom utsätta en ovetande generation Z för Metallica för första gången. Vi behöver mer sådant idag och då är det förstås bara löjligt av äldre fans att agera getekeepers och kalla nya fans för posers eller liknande, bara för att de upptäckte bandet genom en Netflix-serie. Om inte nya generationen välkomnas in i värmen kan man definitivt räkna med att hårdrocksgenren kommer dö ut helt med oss i den gamla CD-generationen. För vad väntar de sig, att dagens 13-åringar som än så länge bara har hört Ed Sheeran och Bruno Japp av någon slags naturlag även skall ha en aktiv prenumeration på Metal Hammer?
Symptomatiskt för en generation som söker flyktig underhållning
Jag tror även att det eventuellt bristande engagemanget för musik idag är ett viktigt symptom för "meme"-generationen i sig. Medan min generation kollade på Letterman eller Seinfeld för att få sig ett gott skratt, sitter dagens ungdomar och bläddrar genom knasiga bildmontage på sidor som 9gag, eller så ser de på klipp på TikTok där ungdomar mest bara mimar och poserar utan att ha något vettigt att komma med. Internetmediet har skapat väldigt substanslös och flyktig underhållning som ger snabba kickar, rastlöshet och snabb uttråkning. Och jag tror att det färgar av sig även när det kommer till folks intresse och engagemang för musik.
Det folk kommer minnas från zoomer-generationen lär inte vara den minnesvärda musiken som producerats. Det kommer vara flossdans, twerkande och tjejer som viskar eller slickar på mikrofoner i så kallade ASMR-videor.
Moderutterna föreslog inför valet 2022 att man skulle göra ADHD-tester på ungdomar i så kallade utanförksapsområden. Jag har en bättre idé; varför inte ADHD-testa alla ungdomar på TikTok?
Slutkläm
Allt färre orkar idag lyssna igenom ett album med en artist eller ett band. Folk söker nästa kick och vill ha något nytt hela tiden och gräver inte vidare och lär sig "känna" banden mer på djupet. Artisterna förblir ofta bara anonyma namn i en spellista. Detta tror jag är en klart större förklaring bakom ungas ointresse för musik än att de spelar tv-spel - något som unga redan har gjort i över 40 år nu. Jag tror snarare att det är medielandskapet som kommit i och med Internet som ligger bakom.
Tillgång och efterfrågan är i slutändan vad allt handlar om. Vi har stor tillgång men ack så lite tålamod och en lika låg nivå av naturlig exponering för ny musik i de medier unga tar del av idag. De flesta artister och band förblir därför alldeles för anonyma för att slå igenom mediebruset stort och brett.
Vad tror ni?
Ja, vad tror ni? Är dagens unga mindre musikintresserade? Vad beror det i så fall på?
Diskutera i smågrupper, skriv ned era tankar på små lappar och släng dem sedan rakt i kolan på första bästa musiklärare.
Läs även
Hur nostalgiskt är 00-talet? We Love the 2000s - Krönika/Recension