 |
| Smash Into Pieces, featuring det kan bli krig i Sverige-mannen Carl-Oskar Bohlin, var lyckliga vinnare av mellons första deltävling. Inklippt bild: Sabaton. |
Melodischagercikusen har återigen rullat igång. Detta är förstås något som vi på Svennigt-redaktionen är mycket tacksamma över, då det ger oss ämnen att skriva om som nära på fyra miljoner svennebananer är OMÅTTLIGT intresserade av.
Då rock ärligt talat är den enda genre vi bryr oss om, kommer vi i denna "artikel" främst rikta uppmärksamheten på Smash Into Pieces. Vi kommer recensera bidraget och titta närmare på deras femton år långa resa in i folkhemmet. Vidare kommer vi pladdra om annat relaterbart som maskeradrock, skottsäker väst-core, analysera gossarnas musikstil och tokgissa oss fram bland tänkbara influenser.
Men först betar vi av pellefanten i rummet:
A-Teens framförde "sin" låtskatt
Bortsett ifrån skottsäkra västar var det mest intressanta som hände på första deltävlingen att det gamla ABBA-coverbandet A-Teens dammades av och slängdes in som mellanakt. Generation Y minns dem säkert från åren runt millenieskiftet, då deras musikvideor syntes för jämnan på ZTV. Många var förstås nostalgiska över att få återse dem i fullt könsmogen ålder och såg därför uppträdandet genom sina allra mest rosenskimrande glasögon, likt ofta är fallet med dessa folkkära kändisar som man brukar bjuda in som mellanakter.
I vanlig ordning tog det inte många Mamma Mia, Pappa Pia och Gimme-Gimme-Gimme Leif och Bimmy innan någon smart tittare skrev in till Aftonbladets chatt att "vilken som heeeelst av A-Teens låtar hade vunnit - lätt!"
Antingen tillhörde personen den udda målgruppen som känner till A-Teens men som aldrig i livet har hört talas om ABBA och därmed inte fattar att det är covers de förvuxna tonåringarna står och vevar med armarna till. Eller så hade vederbörande bara spetsat groggen lite väl mycket för att orka ta sig igenom kvällen.
 |
| Förvuxna tonåringar-core. |
Framträdandet var tydligen även playback, om man skulle tro någon annan bättre vetande i chatten.
Nog om det, nu över till skottsäkra västar.
Bohlin om vinsten:
Vi har rustat upp bandet med kevlarvästar, skyddsskägg och soft air guns från Hobbex och är redo att försvara Sverige mot både ryssar och balkanballader.
Fan har NI gjort? Har ni ens öppnat den där orangea broschyren än? Om inte - sätt igång!
EM i anonyma bandnamn
Örebrogossarna Six Feet Under gick alltså direkt till final. Eller var det Smash Into Pieces de hette?
Det var det stora mysteriet förra året, då bandet Mello-debuterade och undertöcknad på förhand ögnade igenom vilka artister och trudelutter som skulle vara med. Både Six Feet Under och Smash Into Pieces kändes lika generiska som bandnamn som Ica Basics sortiment av basvaror (föga förvånande så finns det även ett amerikanskt dödsmetallband som mycket riktigt heter Six Feet Under).
Bandnamnet och låttiteln var inte det enda som kändes generiskt, utan även musiken i sig. Årets låt, med titeln Heroes Are Calling stack inte ut mer, om möjligt tvärtom.
Jag tänker inte vara den som är den och klanka ner för mycket. Självklart är det kul att tävlingen i år har hela två bidrag inom så kallad alternativ rock/metal. Och jag vet vad inbitna metallskallar tänker; "skulle Smash Into Pieces vara alternativa? Fnyyys!". Men...då rock för en mainstreampublik betyder Uno Svenningsson eller Nordman, så får man ändå göra gränsdragningen någonstans, för att särskilja genrerna något åt.
Det andra bidraget inom genren är metallduon Scarlet som deltar senare under tävlingen.
Inget nytt band
Även om Smash Into Pieces nådde de breda massorna först 2023 med Six Feet Under, så var de redan då sju album in i karriären och hade funnits som band i femton jädra år (bandet bildades 2008 och albumdebuterade 2013 - tack och puss på dig, WikiPedia). De deltog även i Talang i TV4, år 2009.
Det var dock först 2017 som de började få fart på karriären, i samband med att de tog in sin maskot The Apocalypse DJ (ej att förväxla med brittiska DJ Apocalypse - återigen visar de sig vara världsmästare på att komma på generiska namn). Det var även då man valde att byta inriktning något, och började blanda in elektroniska inslag i musiken.
 |
| Förekrigstiden. Smash Into Pieces anno 2015 och innan maskoten The Apocalypse DJ kom och rustade upp de spänstiga gymkillarna med sina välbehövliga skottsäkra västar. Då var stilen lite mer åt hållet homoerotisk chad-core, antar vi. |
Har gjort upp med sina basiströtter
I samband med att Darth Vaders kusin äntrade Smash hoppade även två av bandets tidigare medlemmar av. En av dem var dock basist, visade det sig. Och som vi alla vet, har varken basism eller gitarrfientlighet något att göra i ett modernt, civiliserat band.
De bruna tonerna från de nedre regionerna på frekvensbandet framställs istället av nedstämda gitarrer, skulle vi tokgissa. Något solo-wankande bjuder väl de två gitarrslungarna inte på i alla fall.
Beprövat koncept
Bandets musik brukar bekrivas som rock/metal med EDM-inslag. Hela den grejen, att blanda rätt basala gitarriff och ersätta gitarrleads med elektroniska "fills" som sätter melodin är ett rätt beprövat koncept inom exempelvis industriell rock, och band såsom Static-X, Nine Inch Nails, Filter och Pitchshifter jobbar ofta efter en liknande modell. Även förstås inom nu-metal med band som Linkin Park, där elektroniken hade en lika viktig roll som gitarrerna. Går man mer åt EDM-hållet hittar vi subgenrer som big beat med akter som The Prodigy och The Crystal Method samt electroclash med grupper som Ladytron och Alice in Videoland.
Det är dock någonting med Smash Into Pieces som gör att de känns rätt bleka i ett större sammanhang. Gitarrerna är alldeles för anonyma och intetsägande för att ge det någon rocknerv, och de elektroniska inslagen tar inte så mycket plats de heller, så det är svårt att se hur deras musik skulle engagera endera facken.
I mellon, där de tävlar mot en massa skvalpop sticker de förstås ut så det räcker, men som ofta är fallet med mellobidrag så funkar musiken bra i det forumet, men i jämförelse med liknande akter i de respektive genrerna artisterna rör sig i, brukar det ofta sakna udd och tenderar att passera obemärkt förbi.
Tar tillfället i akt att slå ett slag för Filter, som sedan länge har bemästrat konsten att blanda rock och elektronik. Här gör de det på låten For the Beaten, från senaste albumet The Algorithm (2023).
Öppnar han ens munnen?
Något jag såg nämnas både i kvällsblaskor och av kreti och pleti som kommenterade bidraget, var vilken stark sånginsats Smash sångare med det överdrivet långa namnet Chris Adam Hedman Rullgardina Efraimsdotter Sörbye gjorde.
Jag vet inte riktigt vad de jämför med då, själv tycker jag sången är lite av bandets akilleshäl, då den känns väldigt ansträngd och forcerad i mina öron. Det låter som Chris har många förebilder inom nu-metal och dylikt och kämpar mycket med att få fram det rätta rivet och skrapet i rösten.
För en glad lekman låter det som han inte fått till tekniken riktigt än och har svårt att flytta luft samtidigt som han försöker låta raspig och ibland undrar man om han ens öppnar munnen när han sjunger. Det låter mer som om han är hård i magen och krystar för kung och fosterland. Då han pressar för fullt nästan hela tiden blir det även svårt att få till dynamik i låtarna när det inte finns någon högre växel att lägga i.
Kastar man ett öra till bandets mest populära låtar på Spotify så låter de mer som Imagine Dragons än Fear Factory dock, och för polerad radiopop med lite gitarrinslag här och där räcker röstresurserna till gott och väl, men för mer metal-inspirerade stycken behövs det mer kraft bakom.
Tänkbara visuella influenser
På det visuella planet blandar man lika delar krigstema och cyberpunk. Det första får man till genom att bära skottsäkra västar, i likhet med power metal-bandet Sabaton, och "kamouflera sig" genom att dyka ner i skorstenen och bli alldeles svarta och sotiga. Dock inte i ansiktena, för det hade förstås inte varit politiskt korrekt.
Cyberpunk-elementet får man förstås mycket genom Apocalypse DJ och här känns det som man har ganska mycket gemensamt med andra "techno-rock"-band. Exempelvis Static-X i sin nuvande skepnad, där bortgångne sångaren och gitarristen Wayne Static har ersatts av en slags futuristisk humanoid vid namn Xero som är tänkt att efterlikna ursprungsmedlemmen och hans ikoniska höga frilla (rykten gör även gällande att karaktären först kallades Xerox och var utklädd till kopiator, men fick byta namn och utseende av upphovsrättsliga skäl).
Stilistiskt förstärker karaktären bandets cyberpunk-känsla, på liknande sätt som Smash robotliknande, LED-beklädde trummis gör det.
 |
Smash Into Pieces är inte ensamma om att ha en maskot i bandet. När Static-X frontman Wayne Static (längst till vänster) tragiskt lämnade jordelivet 2014 trodde många att det var slutet för bandet, som redan hade hunnit splittras året innan. Några år efter Waynes död återuppstod emellertid bandet med en mystisk ersättare som sedan dess har fått en ny, cybernetisk skepnad med rött lysande ögon. |
Maskeradrock
Det här med att maskera sig verkar vara en trend som är här för att stanna inom rocken. Det är hårdare konkurrens än någonsin i musikbranschen och det är viktigt att hitta en nisch.
Kan man inte sticka ut med hjälp av karisma och stark scenpersonlighet är andra lösningen att tvärvända 180 grader och istället göra sig totalt anonym, och på så sätt skapa mystik kring bandet. Det funkade för Ghost för några år sedan, och under 2023 var Sleep Token bandet på alla metallskallars läppar. Även förstås Slipknot, som fortfarande har ett närmast religiöst följe av fans.
Fenomenet märks även tydligt i Mellon, som förutom Smash även har Fröken Snusk och Scarlet, som båda är mer eller mindre maskerade.
Kort sagt så verkar Smash Into Pieces ha hittat konceptet som funkar för att dra fulla hus. Man har funnit sin stil och sitt visuella uttryck, där man både kryssar av rutorna för mystisk bandmedlem och krigstema a la Sabaton, också kända för att bära skottsäkra västar och annan krigsmundering.
Dessutom kladdar man ner sig med svart fingerfärg som tidigare nämnda Sleep Token. De stackare som får dela hotell med grabbarna kan bara hoppas att de tvättar av sig ordentligt innan de skuttar ner i hotellpoolen och grisar ner vattnet.
 |
| Sabatoken. Sabaton (vänster) och Sleep Token (höger) är två andra tänkbara influenser, åtminstone visuellt. Få skulle nog vilja dela badvatten med vare sig Sleep Tokens eller Smash Into Pieces sotiga musikanter. |
USA-turné samtidigt som ESC
Hursomhelst så verkar det gå strålande för bandet internationellt. Jag hörde singeln Trigger för ett tag sen i en av Spotifys officiella playlists med ny internationell rock. Texten "would you be my trigger? bom-bom!" fick det att krypa lite under skinnet av pinsamhet, men innan den släppte de en annan singel; Venom, som möjligen hade varit en starkare låt än den de avsatte för Mellon.
Bom-bom.
De har även en USA-turné i april-maj inbokad där de är huvudnummer, lagom till Eurovision-finalen. Tydligen skulle de avboka den i och med vinsten, men hade jag varit i deras kläder hade jag nog suttit lugnt i båten och väntat ett tag. Det är trots allt inte första gången ett rockband tagit sig till Mellofinal, men än så länge har svenska folket inte haft modet att skicka rock till ESC. The Ark tävlade visserligen, 2007, men låt oss vara ärliga nu; The Worrying Kind var inget annat än en dansbandslåt.
Framtiden ser ljus ut för Smash och det vore kul att se fler svenska band rida på framgångsvågen och få fler att intressera sig för den här typen av musik. Med eller utan skottsäker väst.