 |
| Göteborg smällde upp en magnifik festival för att fira 402 år som stad. Svennigt var där och kollade in en av de största konsertbokningarna; brittiska Suede. |
Göteborgs stolta stad fyllde 400 år för två år sedan (även Borås, reds anm.). På grund av corona-pantomimen som fortfarande satte sina snoriga och hostiga käppar i hjulen 2021, när jubileet egentligen skulle ägt rum, fick det istället bli ett lite udda 402-årsjubileum som firas med pompa och ståt denna sommar. Den smärre detaljen att det faktiskt är 402 år sedan grundandet är dock en petitess man valt att sopa under mattan.
Likt en helkväll med Rhapsody in Rock hade nog många hoppats på att covid-19 skulle bli en mindre lång och sendragen företeelse. Vimplar och banderoller för 400-årsjubileet hade nog därför redan tryckts upp i förväg. Observera dock att vi bara tokgissar nu, så citera oss inte på den punkten.
Gratisfestival med fyra scener
Första veckan i juni, som fick bli startskuttet för firandet av det ordvitsande födelsedagsbarnet, blev en späckad start på sommarens konsert- och evenemangsutbud. Få har säkert kunnat missa den påkostade jubileumsfestivalen i Frihamnen på fyra dagar, med tre scener och en massa skojsiga aktiviteter som även passade för de mindre besökarna.
Medan festivalen pågick under 2-5 juni hade Carl-Einar Häckner det otacksamma arbetet att köra sin jubileumsvarieté parallellt på Liseborg 1-4 juni, och fick kämpa med att dra folk.
Svennigt-redaktionen var på plats i Götet på festivalens öppningsdag där Suede var huvudattraktionen. Innan det passade vi samtidigt på att ge herr Häckner ett besök på Lisebergs stora scen.
Tjockt med folk
Planen var att besöka den minsta scenen Kajskjul 105 innan Suede äntrade den stora tältscenen. Där skulle det nämligen bjudas på ståuppkomik från ett gäng namnkunniga tramspellar som Glenn Killing (även känd som Henrik Koffert), Peter Apelgren, Ann Westin och Petrina Solarium. Redaktionen var dock en aning sena från sitt tidigare stopp på Liseberg, då det var toklånga köer till handburgarna efter Häckners föreställning. På festivalområdet var det dessutom lika packat med folk som det är i Borås när Rusta har extrapris på schampo. Att försöka knö sig fram och leta upp ett litet skjul i den täta folkmassan hade därmed inte varit något vidare lyckat projekt.
 |
| Det stora blåa tältet var packat som en sellalôda även när ingenting ens hände där. Här stannade de kvar och blickade ut över utomhusscenen från där de stod. Det var ju inte så att de kom någonstans ändå. Foto: Jonas Gustafsson/Svennigt |
Förband som överraskade
På den mellanstora scenen utomhus pågick en annan konsert, så vi hängde kvar där istället. Spelade gjorde Vargas & Lagola, bestående av två vitklädda tjommar som var helt vita om truten, samt lite andra musikanter. Med sina vita käkpartier såg det på håll ut som att de båda herrarna uppträdde i munskydd, men sedan kunde man se att det var ditmålat, såtillvida inte de hade moffat i sig ett helt skafferi med semlor innan och glömt att torka sig. De bjöd hursomhelst på flummig men skimrande och melodiös hippierock med ett uttryck som drog tankarna till sentida Thirty Seconds To Mars. Efter en snabb Googling visade sig vara en duo vars ena halva utgjordes av Salem Al Fakir, vilket var lite förvånande.
Området bredvid utomhusscenen var den stora tältscenen där Suede senare skulle uppträda. Redan då, när det inte var något på scenen där, kunde man se att tältet var sprängfullt med folk, vilket fick oss på Svennigt att undra om det överhuvudtaget skulle gå att ta sig in där sedan, lagom till britternas konsert.
Det gick dock relativt bra. Tjugo minuter innan konsertens början letade vi oss in i tältet och kunde ändå komma relativt nära scenen. Redan några minuter innan konserten skulle börja kom kvällens konferencier ut och ursäktade att de inte var riktigt klara. Suede klev ändå på scenen någon minut innan avsatt tid, så det var tur att man var i tid.
 |
| Salem Al Fakir och Vincent Pontare under pseudonymen Vargas & Lagola. Det tog en stund innan vi lyckades klura ut ifall de spelade i munskydd eller hade ätit tårta. Foto: Jonas Gustafsson/Svennigt |
Suede levererade
Hur var Suede då? Sångaren Brett Anderson, till kvällen iförd en styck svart skjorta och ljusgrå stuprörsbyxa, var fortfarande ett energiknippe på scen och när han inte tränade step-ups på monitorerna svingade han sin lugg fram och tillbaka och gjorde helikoptern med micken. Alltså svingade micken långt runtomkring sig i sladden. Man kan bara hoppas på att det inte var glappkontakt i när Lasse Kronér tog över micken dagen därpå. Då hade i alla fall Göteborgs stad vetat vart de skulle skicka fakturan.
Brett blev putt
Anderson verkade även irriterad på någon längre fram i publiken och signalerade ett par gånger att han hade ögonen på personen. Gav även fingern vid något tillfälle, så det är inte utan att man undrar vad som hände egentligen. Kommentera gärna nedan, om någon har bättre koll.
 |
| Någon inuti publiken fick Brett Anderson att tagga till tidigt under konserten, under framförandet av trudelutten Animal Nitrate. Foto: Jonas Gustafsson/Svennigt |
Organiskt och äkta
Sångmässigt höll det fortfarande och för någon som inte följt bandet så värst tätt sedan sena 90-talet lät herr Anderson precis som han brukar, och satte fortfarande sina höga toner utan större problem.
En och annan låt var lite knepig att göra om i liveversion märkte jag på gitarristen, som kämpade på med sina effektpedaler och ibland skar det sig en smula, exempelvis på avslutande Beautiful Ones. Men det är ju samtidigt det som gör att det känns äkta och organiskt.
Pärlband av hits
Det var en riktig hitkavalkad herrarna bjöd på med gamla örhängen som Trash, Animal Nitrate och Beautiful Ones, blandat med en och annan nyare låt, såsom känsloladdade She Leads Me On om Bretts mor som sorgligt nog nyligen gått ur tiden, från senaste skivan.
Då och då fick man sig även en och annan påminnelse om att "just det, den låten gjorde de ju också" när de spelade sina gamla singlar från den gamla britpop-eran som väckte en viss nostalgi och insikten om vilken låtskatt de bär på, herrarna från London.
Mer bilder på Suede
Kolla in mer bilder från konserten med Suede på vår syskonblogg CrowdSnapper!
 |
| På Svennigts sprillans nya syskonsajt CrowdSnapper hittar du mer foton från konserten med Suede. |
Ett mestadels väl genomtänkt festivalprogram
Sett till festivalen i stort, vad kan man säga om programmet och bokningarna? - Tack för frågan, glad att du undrade!
Att planera framträdanden på tre scener under sammanlagt fyra dagar som skall passa de flesta smaker låter som en rätt övermäktig uppgift. Men Svennigt tycker att man har lyckats ganska bra med den bedriften.
Jag skulle gissa att de flesta som är ute efter konserter främst tittar på vad som står till buds under kvällarna, och där kan man se att arrangörerna har tänkt till en del, så att artisterna och banden har ett visst tema, så att besökarna kan hitta mer än en akt som intresserar dem att kolla in när de väl besöker festivalen.
Man skulle kunna sammanfatta konsertutbudet så här:
- Fredagen var för de som gillar rock av det mer poppiga slaget, med Suede och Vargas & Lagola.
- Lördagen var den mest folkliga dagen och för de som gillar melodifestivalen och mainstream-pop. Denna kväll hade bland annat samt Danny Suicido och en massa andra melloartister på tablån, samt det norska popsnöronet Sigrid.
- Söndagen stod för lite mer alternativ pop och urban musik, signerad Way Out West, där First Aid Kit var stora dragplåstret, men även Amason.
- Måndagen som avslutade festivalen, bjöd på melodisk dödsmetall följt av 80-talsdoftande hår-rock i form av The Halo Effect resp. de gamla pudelrockarna Europe.
Programmet för de fyra festivaldagarna, snattat från festivalens Facebook.
Några udda val i planeringen
Det är dock inte utan att man märker att man kämpat en del med att pussla ihop programmet, då det på vissa ställen känns lite udda upplagt. Exempelvis att man lägger Rix FM-festivalen med stora affischnamn som Marcus & Martinus, Smith & Thell, Dotter och Icona Plopp klockan 14 på en måndag, medan de som kommer till Frihamnen på kvällen (kl. 18) bjuds på körsång.
Även Sarah Klang känns lite malplacerad på lördag eftermiddag, dagen som i övrigt riktar in sig mot schlagerfans. Klang hade annars känts som rätt given att ha innan First Aid Kit dagen därpå. Men som sagt, det är ett stort pussel för arrangörerna att sätta ihop och hade Svennigt haft närmare till hamnen hade vi förmodligen varit där varje dag.
Nostalgifestival för rockfans?
Innan Suede gick på scenen på fredagen frågade konfereciern publiken "är det några här som var unga på 90-talet?". Jag kan tänka mig att en liknande fråga ställdes på måndagen innan Europe klev på scenen, fast med 90-talet utbytt mot 80-talet.
Och det är ofta man hamnar i den fällan när man skall boka in rock som har en bred lyssnarskara. Aftonbladet skrev nyligen att Sweden Rock är en nostalgifestival, vilket i mångt och mycket stämmer.
Medan vi på Svennigt också gärna hade sett mer nya rockband/artister på festivalen så tycker vi ändå att de skall ha en eloge för att de bjuder Suede-fansen på Vargas & Lagola, samt Europes publik på ett lite tyngre, nyare band även om medlemmarna i The Halo Effect i sig inte direkt är nya i gamet, med anor från In Flames och Dark Tranquility.
Förhoppningsvis kan vi en dag åter se rockfestivaler med band yngre än 20 år överst på festivalaffischerna, men tills dess får vi glädjas över att det inte enbart är gamla, säkra kort som bokas in. Genom att åtminstone mixa upp det lite med nyare band undviker man i alla fall att få rocken att framstå som en genre som helt och hållet hör till det förgångna - något alla som bryr sig om genrens fortsatta överlevnad bör vara tacksamma för.
Var är dassen då...ôm en säger?
Inför festivalen var det mycket snack om hur mycket mat och dryck det skulle finnas att uppleva på festivalen, med hela fem olika restaurangområden, med två kända krögare som leder alltsammans.
Något som slog oss på Svennigt var hur svårt det var att hitta något enkelt att stoppa i truten, samt möjligheterna att tömma blåsan snabbt och smidigt. Kanske var det för att det var så knökat att det var svårt att se var toaletter och serveringar var, men på en festival vars enda inkomstkälla egentligen är mat och dryck är det lite märkligt att klosetterna är så väl dolda. Har man en konsert att hinna till och det är få dass med toklånga köer känner man ju sig inte alltför manad att gå loss på mat- och fikastånden heller, med risk för att stå i dassakö medan bandet man vill se lirar.
Alla är vi olika, men vi på Svennigt-redaktionen går inte på musikfestival för någon spännande, kulinarisk upplevelse. Vi vill bara ha något snabbt i näven som vi vet vad det är, som en enkel raggarballe med svängdörr eller en handböjare att ta med i farten. Sådant fanns enligt festivalkartan också, men vem pallar lusläsa den mitt i vimlet? Det var i alla fall inget vi kunde se bland de stånd vi strosade förbi. Istället var det mest små pappfat med något rökt hokus-pokus för 150 spänn som stod till buds.
 |
| Dassaskylt - en vacker syn att beskåda. Festivalen bjöd även på en hel del stånd som osade. Foto: Jonas Gustafsson/Svennigt |
Andra skojiga aktiviteter
För dem som inte är på festival för musik fanns det även en del andra aktiviteter där på bananpiren, som att sparka boll, spela innebandy eller klottra på en vägg. Det fanns även något tält där det fanns möjlighet att testa på olika musikinstrument. Sådant är ju rätt lattjo ändå, och för dem som besöker festivalen mitt på dagen när det (gissningsvis) inte var smockfullt där, har det nog varit rätt trivsamt att leka runt där bland aktiviteterna och tälten.
 |
| Plank för de som vill prova på den ädla konsten klotter. Foto: Jonas Gustafsson/Svennigt |
Göteborgarna är skötsamma
En festival som är helt öppen, där folk kan komma och gå hur som helst, är det lätt att tänka sig att det hela kan urarta lätt och bli en hel del stök och bråk, men icke. I alla fall inte då Svennigt var där. Trots att området var fullsmockat med folk och vi inte kunde se några ordningsvakter (även om så säkert fanns) som höll koll vid entréerna och på området, så var det faktiskt väldigt lugnt och städat där, vilket väl ändå borde säga en del om besökarna.
Även i SVT, som har haft en del inslag om festivalen, har det framställts som en trivsam tillställning, så det känns väl lite som en uppryckning efter nyheterna om att Liseberg dragit in en massa årskort (källa: GP) från stökiga besökare i parken.
Summa summarum, kändes Göteborgs jubileumsfestival som en lyckad tillställning. Förhoppningsvis blir Kulturkalaset lika lyckat!