Nätdejtingboomen | Dejting, och framför allt nätdejting har blivit ett hett samtalsämne på senare tid. I alla fall i public service, som nu, cirka 15 år för sent, upptäckt detta fenomen. Förutom en drös med dejtingprogram har man även pladdrat om nätdejting både i nyheterna och i programmet Vetenskapens värld, närmare bestämt avsnittet Nätdejtingboomen, som går att syna på SVT Play till och med hela 2026, som detta inlägg är en kommentar på.
För dem som inte sett programmet, rekommenderar jag att göra det först för att få ett bättre sammanhang:
Vetenskapens värld: Nätdejtingboomen på SVT Play
Klar? Bra, då fortsätter vi.
När män inte besvarar kvinnor är det diskriminering
I sammanhanget dejting är det svårt att undvika att glida in på frågor om manligt och kvinnligt samt jämställdhet, så även i SVT-programmet. Och som vanligt när man skall framstå som politiskt korrekt, så har man de feministiska glasögonen stadigt utplacerade på public service-näsan.
Något man bland annat talar om i Nätdejtingboomen är statistiken gällande nätdejting som visar att män fortfarande är de som inleder konversationer och kontaktar kvinnor i de flesta fallen. Och när kvinnor väl kontaktar män, så heter det att de "straffas", då männen mer sällan svarar än när män kontaktar kvinnor. Vad detta skulle peka på är att nätdejtingvärlden är ojämställd, menar man. Och i vanlig ordning är det kvinnorna som utmålas som offer, som om att de inte tillåts ta några initiativ eller tillåts ha något inflytande själva när det kommer till att hitta partner. Något som inte kunde varit längre ifrån verkligheten.
Särskilt uppenbar blir den feministiska partiskheten när man har med fysikern och sociologen Taha Yassiri som får presentera sina upptäckter när det kommer till hur män och kvinnor agerar på dejtingappar.
I inslaget, där programledare Victoria Dyring pratar i bakgrunden, menar man:
Genom vår historia har männen inte bara haft ett ekonomiskt övertag, utan även rätten att uppvakta och välja partner. Man kan tro att sajterna, där män och kvinnor agerar på mer lika villkor skulle jämna ut den obalansen, men så har det alltså inte blivit.
Taha Yassiri kommer sedan in och babblar:
"Obalansen yttrar sig i att män oftare inleder en konversation och oftare tar initiativet än kvinnor. Och den klyftan har ökat över tid, vilket förvånar mig, eftersom vi gärna tror att samhället blir mer och mer jämlikt. Om det är så, är det åtminstone inget som märks när vi söker efter kärleken."
 |
| Taha Yassiri dillar om att det är männen som inleder de flesta konversationer, och verkar inbilla sig att det skulle vara självvalt. Har han själv använt en dejtingapp och sett hur mycket som händer om han inte själv börjar skriva? |
Enligt Yasseris studier tar mannen i 80 % av fallen första steget och inleder en konversation efter att två personer matchat på en app. Yassiri fortsätter:
"Om en kvinna trotsar normen och inleder en konversation, straffas hon för det. Det är mindre sannolikt att kvinnor får ett svar när de tar första steget."
När kvinnan tar initiativet och kontaktar en man hon matchat med, får hon bara svar i 42 % av fallen. När en man skriver först svarar kvinnorna i 53 % av fallen, påstår man sedan i programmet.
 |
| SVT:s grafik illustrerar hur den otäcke, härskande mannen visar intresse och överöser fruntimmer med sitt giftiga smicker och inställsamma komplimanger. USCH! Hur vååågar han?! |
Det manliga privilegiet att bli ratad
Man beskriver det hela alltså som någon form av manligt privilegium att vara den som tar initiativet. För alla män gör ju inget hellre än att fråga chans på damer och få nobben 99 gånger av 100. Det hela låter helt absurt.
Det är uppenbart att dessa så kallade forskare har sökt med ljus och lykta för att hitta någon statistik som skulle kunna tolkas som att män skulle vara i någon slags maktposition när det kommer till nätdejting.
Utifrån det oerhört naiva sätt som "forskare" och förståsigpåare uttrycker sig i programmet på SVT, kan man verkligen undra om de själva ens någonsin har varit på en dejtingsida eller app. Eller om de överhuvudtaget har någon förståelse för hur interaktionen mellan män och kvinnor ter sig när det kommer till parning och relationer. Detta då deras analys att män inte skulle vilja bli uppvaktade av kvinnor, i synnerhet på dejtingsidor/appar, är närmast bisarr.
Att ta till ord som att män straffar kvinnor när de väljer bort dem är i sig störtlöjligt. När kvinnor väljer bort män hon inte vill bli kontaktad av, eller tackar nej till en dejt så kallar man väl det att män blir bestraffade? Tvärtom, det ses som hennes naturliga rätt och frihet att styra över sitt eget liv, vilket det är. Men så fort män ratar kvinnor är det diskriminering.
Sedan finns det ett par tänkbara förklaringar varför kvinnor mer sällan får svar de ytterst få gånger de tar kontakt. Men vi kommer till det lite senare.
När kvinnor ges hela makten och det fortfarande är dem det är synd om
För många, såväl män som var trötta på kvinnors passivitet, tillika kvinnor som blev störda av för mycket meddelanden från påstridiga män, kom säkert dejtingappen Bumble som en skänk från ovan - appen där bara kvinnor kan ta första kontakten.
Appen fungerar på liknande sätt som Tinder, där folk får svepa ja och nej på varandra och matchar om båda svarat ja. Den utmärkande skillnaden med Bumble är dock att enbart kvinnorna har möjlighet att starta konversationer, och de har 24 timmar på sig, annars tappar de möjligheten att chatta. Detta just för att göra det med jämställt och låta (läs: tvinga) kvinnorna att ta mer initiativ och samtidigt slippa få uppvaktning från äckliga män som de inte är alls intresserade av (trots att de matchat).
Så när kvinnor verkligen har all makten borde de ju vara nöjda och belåtna, skulle man kunna tro. Gissa igen. När kvinnorna får känna på hur det är att vara den som förväntas ta första initiativet så tycker de, föga förvånande, inte att det är så kul ändå när det väl kommer till kritan:
När kvinnor på Bumble tvingas inleda konversationerna skickar många av dem ett slappt "hej" och förväntar sig sedan att mannen skall driva samtalet vidare. Annars känner de sig ratade och kränkta. Vi på Svennigt vet av erfarenhet. Damer på dejtingsidor som klagar över att alla män skriver så ointressanta öppningsmeddelanden borde kanske självrannsaka sig något.
Hur dejting ser ut utanför nätet
Varför beter vi oss då som vi gör på dessa dejtingappar, kanske du undrar.
För att få en bättre förståelse detta, behöver vi först kika på hur män och kvinnor gjorde innan dejtingen hamnade på nätet. Mäns dejtingstrategi har traditionellt sett ut ungefär som i videon nedan, tagen från den tecknade serien King of the Hill:
Ovan: traditionell dejting för män. Vare sig det handlar om att stöta på okända damer på krogen eller skoaffären så var det bara att fråga på, om och om igen tills någon hona nappade. De allra flesta gav kalla handen och det var bara att tugga i sig. Raggning var ett "a numbers game" och det var bara att "man up" och försöka igen. För chansen att en kvinna skulle få för sig att ragga på en snubbe även om hon hade varit intresserad är närmast obefintlig.
Samma beteende är det vi ser på dejtingappar och sidor idag. Det handlar inte om att kvinnor inte tillåts ta några initiativ. Deras egen stolthet är oftast det enda som stoppar dem.
Jakten på jämställdhet - när det passar kvinnor
I videon nedan visar en grupp kvinnor tydligt hur de ser på det här med att ta initiativ till dejter. Trots att de är självständiga och självsäkra damer som är starka och vet vad de vill, så är det ändå männens uppgift att uppvakta dem, tycker de. Och har män inte pondus och självförtroende nog att göra det så är de ändå inget att ha, resonerar de. Troligen är detta en projicering av deras egen osäkerhet och fragila egon som riskerar att förstöras om de själva skulle fråga chans och ta risken att bli ratade.
Statistiken man "glömde" att titta närmare på
Statistiken man väljer att belysa i Dejtingboomen är väldigt selektivt utvald och fördomsfullt vinklad. Det är tydligt att man gör vad man kan för att hålla sig till den ultrafeministiska världsbilden, där man fortfarande tror benhårt på att kvinnor förtrycks av "patriarkala maktstukturer" och liknande.
Hade man varit mer könsneutral och opartisk hade man exempelvis kunnat undersöka detta:
- Hur många manliga kontra kvinnliga användare har olika dejtingappar?
- Hur ser svepstatistiken ut; dvs. hur ofta ratar kvinnor män och vice versa?
- Hur stor är chansen till matchning för män respektive kvinnor?
- Hur stor andel av manliga respektive kvinnliga användare finner att de måste betala för VIP-paket och premiumtjänster på dejtingappar för att ha en rimlig chanser att kunna matcha med någon?
Ovanstående statistik påvisar nämligen mycket tydligt hur priviligierade kvinnor är och vilken oerhörd uppförsbacke och frustration det innebär att nätdejta som man. Eller kanske rättare sagt; att försöka dejta kvinnor.
Här nedan kommer lite av den statistik som Vetenskapens värld valde att inte belysa.
4 av 5 på Tinder är män
De som var med på det glada 90-talet minns kanske Heta linjen och liknande telefontjänster där folk kunde ringa och prata snusk. Då det mestadels var män som var intresserade av detta var det dem man tjänade pengar på. Numret tjejerna ringde var gratis, för annars hade det inte funnits tillräckligt med kvinns att koppla alla män mot.
På liknande sätt är det med dejtingapparna, där männen även här i stor majoritet och hamnar därmed i underläge redan från början, då det blir en stor inflation bland männen.
Dejtingapparna betraktar kvinnor som produkter och män som kunder
En artikel på sajten Medium jämför dejtingapparna med nattklubbar. Ju fler kvinnor de kan locka, desto fler män kommer det, som spenderar pengar på drinkar till dessa.
Kvinnorna blir i praktiken det företagen har för att locka till sig betalande män. För männen är fortfarande mer beredda att betala för att få kontakt med kvinnor, något man dessutom utnyttjar genom att ta mer betalt av männen för betaltjänsterna.
Apputvecklarna kämpar således för att behålla så mycket kvinnor som möjligt på sina plattformar. Det är deras viktigaste tillgång för att fortsätta kunna håva in stålar från män. Tinder är en av apparna med den skevaste könsfördelningen, medan den är något bättre på appar som Bumble, som har ett tydligt fokus på kvinnorna, som är de enda som tillåts starta konversationer. Detta är alltså ett framgångsrikt sätt att behålla de kvinnliga användarna.
 |
| Män känner sig tvingade att betala för att öka chanserna till matchning. Källa: Medium |
 |
| Här kan vi snacka diskriminering. Källa: Medium |
 |
| Korvpartyt Tinder. Nästan 4 av 5 dess användare är män. Källa: Medium |
81% av männen är fulare än snittet, enligt kvinnor
En stor anledning till att många män inte lyckas med nätdejtande är en skevhet i hur män och kvinnor bedömer varandra.
Av statistiken nedan kan man se att män har en mycket realistisk bild av hur en genomsnittlig hona ser ut, då de har en mycket jämn distribution i sin bedömning, där de uppfattar hälften av kvinnorna vara under och hälften över genomsnittligt attraktiva.
När kvinnor får bedöma hur attraktiva män är, bedömer de att 81%, alltså mer än fyra av fem av männen är under genomsnittet, vilket förstås är en matematisk omöjlighet. För en man att åtminstone bli betraktad som "meh" måste han i själva verket alltså vara bland de 19 % snyggaste.
För att som man dessutom bli betraktad som någorlunda snygg av det motsatta könet (dvs. mer attraktiv än snittet), måste han vara bland de 9 % snyggaste.
 |
| Hur män och kvinnor poängsätter varandra i attraktivitet. Statistik som nätdejtingsidan OkCupid delade 2009. Studien går fortfarande att ta del av i arkiverad form här. |
En genomsnittlig man har 0,6% chans till matchning
En studie som har gjorts på svepnings- och matchningsstatistiken på Tinder har kommit fram till att män i snitt får betydligt färre matchningar än kvinnor. Trots att kvinnorna är betydligt mer selektiva, får de ändå ungefär tjugo gånger så många matchningar i snitt.
Den genomsnittlige mannen har bara 6 promille, alltså 0,6 procent chans till matchning. Om Vetenskapens värld försöker få det att låta som att männen som diskriminerar kvinnor är de alltså helt ute och cyklar. Det är helt klart att kvinnorna de som står för urvalet i de allra flesta fall.
För givet att chansen att matcha med någon är ungefär lika hög som att vinna på lotto, sveper många män "ja" på alla, utan att ens titta. De vet att det ändå är kvinnorna som sitter på makten att plocka ut precis den snubbe de vill ha ur sveptombolan, och det är bara att tacka ja till alla och se om någon nappar. Skulle de mot förmodan matcha med någon, väljer de istället då om hon verkar intressant att kontakta.
 |
| Källa: MIT Technology Review |
Ändå svarar männen mer sällan när kvinnor kontaktar? - Här är skälet!
Detta är också en ganska bra förklaring till varför män skulle svara i mindre utsträckning. De män som kvinnor tar första steget med och skriver först till är knappast de vanliga, alldagliga männen som matchar 0,6 % av gångerna. I de få fall som kvinnor sväljer sitt ego och skriver först, så är det enbart till de absolut mest attraktiva männen. De som alla andra kvinnor också jagar. Då krävs det lite mer engagemang för att fånga dessa mäns uppmärksamhet och sticka ut ur mängden. Något de antagligen inte är vana vid, då de förväntar sig att männen skall jaga dem och inte tvärtom.
För är män intresserade av sin matchning så lär de skriva till henne, för de vet att chansen att kvinnorna skulle ta första steget är mikroskopisk. Så när kvinnor känner att de behöver ta första steget för att männen inte gör det, så beror detta sannolikt ofta på att snubben redan har valt bort henne. Exempelvis för att han har svept "ja" på henne i blindo och sedan inte funnit matchningen ifråga intressant.
"Choice Overload"
Det hela är mycket tragiskt för män. En matchningschans på 0,6 % ger i bästa fall en matchning varannan dag om en genomsnittlig tjomme använder sina hundra svep om dagen. Av de få ynka matchningarna svarar sedan bara en liten andel av dem. En liten andel av dessa lär i sin tur vara intresserade av att träffas och av de som påstår att de vill det bangar de flesta ur i slutändan. Detta då honorna har ett ständigt inflöde av nya snubbar som stjäl uppmärksamheten.
Det är en lång tratt som matchningarna filtreras genom innan en faktisk dejt kan bli av. Snubbarna vill därför ofta få till en dejt snabbt, medan tjejerna sällan har någon brådska. De hinner få fler intressanta anbud för varje dag och minut, så de hinner vela in i det sista och de flesta snubbar de tackat ja till att träffa blir ghostade i slutändan.
 |
| Franska forskaren Eva Illouz förklarar begreppet "choice overload" i Vetenskapens värld. För att bättre förstå vad tanten pratar om, så är det kvinnors upplevelser av nätdejting hon antagligen tänker på. Merparten män har nog sällan lyxen av att ha alldeles för många kvinns som rycker i dem och vill träffas. |
 |
Dejtingprocessen för en typisk man ser helt annorlunda ut. I exemplet ovan leder 53 matchningar bara till 4 dejter, så här är det knappast männen som är i position att välja och vraka. Som man kan se i grafiken så är det väldigt vanligt att kvinnorna börjar vela och förhala så fort det blir dags att planera dejt på riktigt. Lägg där till snittchansen på 0,6 % att få matchning till att börja med, så är det ganska lätt att förstå att det krävs ett närmast oändligt svepande för att som man få till en första träff. Källa: From 53 matches to 4 dates, MarketWatch |
Störst chans att matcha med andra män
I de 0,6 procents matchningschans gemene man har på Tinder är det också viktigt att poängtera att merparten av dessa matchningar är med andra män. Det är alltså från bi- eller homosexuella manliga användare.
 |
| Källa: MIT Technology Review |
I Nätdejtingboomen intervjuas bara en manlig singelkille som nätdejtar. Han sveper glatt och ratar folk till höger och vänster, precis som sina tjejkompisar. Ändå har han lyckats få en dejt planerad redan samma kväll, så då låter det ju ändå som att det funkar rätt bra för killar att nätdejta. Eller?
Först mot slutet framgår det att det är en annan kille han skall träffa. Då förstår man varför han har råd att vara lika kräsen som tjejerna.
SVT det på så vis enkelt för sig när de skall kvotera in en enda manlig nätdejtare som intervjuperson, genom att välja en som dejtar andra män. Då går det förstås bra att vara lika kräsen som kvinnorna. Man lyckas därmed slippa undan att nysta i hur det är för män att dejta kvinnor. Då hade det förmodligen dykt upp en del kritik kring hur kvinnor agerar. Något som förstås inte hade varit politiskt korrekt att ha med. Genom att fuska och ha en HBTQ-man med kommer man således lätt undan, utan att låta båda "sidor" egentligen tillåts ge sin bild.
 |
| Den ende manlige singeln som intervjuas är bisexuell. Problemen män har med att dejta kvinnor är förstås inget man vill ta upp. |
Över 60 % av män i 20-årsåldern är singlar
Vad som även blivit en stor snackis i USA är statistik som visar att de flesta unga män i åldern 18-29 år är singlar, medan de flesta unga kvinnor i samma ålder inte är det.
Vad kan då detta bero på, kan man undra? Mycket beror det på nätdejtingen. Förr blev unga personer som exempelvis gick i samma skola ihop. Och vilka som var ihop med vilka var svårt att hålla hemligt.
Idag sker istället parningen (om du ursäktar uttrycket) istället på nätet, där unga kvinnor kan välja att träffa precis vilka snubbar som helst. För låt oss vara ärliga; det är få män som skulle rata dem. Unga grabbar däremot, är inte lika universellt uppskattade hos det motsatta könet. Så det här är en av effekterna vi ser, när ena könet har sin maximala attraktionskraft i 20-årsåldern, medan det andra blomstrar lite senare, och uppfattas som mer attraktiva när de kommit en bit i karriären, har bil och villa etc.
 |
| Även mainstream-media som nyhetskanalen CNN har uppmärksammat hur dagens generation av unga män i stor utsträckning har sållats bort av sina kvinnliga jämnåriga. Källa: CNN (YouTube) |
Den osynlige mannen
Här nedan är ett exempel på hur nätdejting kan se ut för unga män, som ger en lite annan sida av nätdejting som inte visas i Dejtingboomen, där man får det att framstå som att män väljer och vrakar mellan fruntimren.
Ett vanligt fenomen är att helt vanliga snubbar, varken överdrivet fula eller snygga, som kammar noll och upplever en total osynlighet för det motsatta könen. Tanken att en kvinna kamma hem noll matchningar finns inte, även om hon inte ens skulle ha någon profilbild. Jag såg något experiment där de skapade en "kvinnlig" Tinder-profil med ett kylskåp som profilbild. Även den fick meddelanden från desperata män som kunde tänka sig en blinddejt. Det borde säga en del om hur maktfördelningen ser ut mellan könen.
Som att söka jobb på nätet
Att dejta på nätet som man är ganska mycket som att svara på jobbannonser. Såväl företagen som kvinnorna får en ofantlig mängd sökande och har då råd att ställa närmast astronomiska krav. Alternativet är att hitta ett jobb (eller partner) via personliga kontakter och slipper på så vis bli bortsållad av skäl som ofta är av en ytlig karaktär som sällan avgör hur bra man passar för varandra i slutändan.
Är inte utseendet (eller ett extraordinärt CV) ens främsta tillgång tjänar man nog således på att nätverka IRL istället. Och för många är det svårt, och i sig anledningen till att de söker både jobb och partner enbart på nätet, så det blir en form av återvändsgränd som inte leder dem vidare.
Män utan karriär ratas dubbelt
Unga män är som sagt de största förlorarna inom nätdejting. Huruvida de lyckas bättre senare i livet hänger mycket på hur väl de lyckas karriärmässigt. Det statistiken visar är att män med lägre utbildning och enklare arbeten har betydligt lägre chanser att bilda familj, och är de arbetslösa så är den chansen ännu mindre, där mindre än en femtedel får möjlighet att uppleva familjelivet.
Bland kvinnorna kan man inte se några sådana mönster, utan chansen att de bildar familj är ungefär lika hög oavsett deras karriärstatus. Män ser alltså inte kvinnors lön som någon viktig aspekt kring valet av partner.
Detta är något som bland annat den svenske youtubern Angry Foreigner tar upp i en video om hur feminismen har påverkat dejting och relationer.
 |
| Källa: Angry Foreigner (YouTube) |
Att karriärmän är mer populära bland kvinnor är förstås ingen nyhet, men det nätdejtingen gör är att öka klyftorna, då kvinnorna genom nätet får fler kandidater att välja på och kan då lättare hitta en man med högre status. Problemet blir då bara att få dessa män att stadga sig, då många andra kvinnor söker samma sak.
Kvinnor vägrar "dejta nedåt"
Det finns mycket statistik som påvisar hur socioekonomiska faktorer spelar in när det kommer till just dejting och relationer. Det kvinnorörelsen gått i bräschen för under det 21:a århundradet har varit att män skall lämna plats åt kvinnorna som vill klättra i karriären. Och när de får som de vill och går om männen karriärmässigt klagar de istället över att inga män duger att dejta, just för att de tagit ett steg tillbaka i karriären och lämnat plats åt kvinnorna. Man vill äta kakan och samtidigt ha den kvar.
Se bara på det här klippet, där ett par "boss babes" resonerar:
När kvinnor tjänar mindre är det diskriminering och synd om dem. När kvinnor tjänar mer än män är det också synd om dem, för att ingen duger åt dem. Stackare!
Nej, SVT - dejting är inte jämställd
Något som SVT och Vetenskapens värld i alla fall har rätt i, är att nätdejting fortfarande inte är jämställd. Kvinnor kommer alltid att ha övertaget och har genom nätdejting nu fler valmöjligheter än någonsin. Det snäva urvalet många av de gör, gör det däremot svårare för dem att hitta en mer långsiktig partner. De mest populära männen är trots allt de som har allra minst att vinna på att stadga sig.
Om du fortfarande är tveksam och undrar över vilken kön som har det lättast att "få till det" med det motsatta könet, kan du även ta en kik på den här videon:
YouTube-kanalen Whatever kör lite Dolda kameran och skickar ut en tjej som frågar slumpmässiga killar om de vill ligga. Sedan testar de med en kille som frågar tjejer samma sak. Gissa hur resultatet blev.