 |
| De och dem får snart sin dom. Bild: montage där personerna har inte ett SKVATT med ämnet att göra. |
Språkrådets nya chef Lena Lind Palicki som tillträder i sommar vill se dom-reform, där pronomina de och dem ersätts av dom. Enligt nyhetsaggregatorn Omni menar Palicki att många har svårt att skilja på de och dem i skrift och säger vidare:
Vi har inget stöd för det längre i vår inre grammatik – och då blir det jättemånga konstigheter.
Det är svårt att förstå vad hon menar med att de ursprungliga pronomina inte har någon grammatisk bäring längre. Att skilja på subjekt och objekt ses alltså inte som viktigt längre, när det handlar om flera personer. Med samma logik skulle man kunna säga att det inte finns någon vits att skilja på han och honom heller. Man kan väl lika väl bara skriva tjommen?
Har skolan redan gett upp?
Egentligen är det hela inte någonting nytt. Redan för ganska många år sedan hörde jag talas om att man hade gett upp hoppet att försöka lära skolbarn använda de och dem och att man hade börjat fuska och börjat lära barnen använda dom istället, för att det är enklare. Då är det kanske inte så konstigt att vi får en generation unga människor som inte har en susning hur orden används.
Därmed är det förstås också fel att klandra den nya generationen som lärt sig "dom" i skolan, för detta påhitt att fördumma vårt skriftspråk. Det är förstås generationerna innan; de som är uppväxta med de och dem men som ändå inte förstår skillnaden, som gjort att skolan till slut gett upp.
Hur kunde det gå så här fel? Om man märker att många har svårt att lära sig en specifik del av svenskan, varför lägger man inte extra tyngdvikt på den, och försöker hitta mer pedagogiska sätt att lära ut tills poletten trillar ner bland eleverna?
Själv är jag åttiotalist och kan villigt erkänna att jag inte heller lärde mig skilja på de och dem förrän långt efter grundskolan. I skolan var det en icke-fråga och jag kunde uteslutande skriva "de" även när jag borde skrivit "dem" utan att någon lärare ens anmärkte på det. Redan då, på 90-talet, var detta lite av en överkurs.
Alla svenskar kan skilja på de och dem - på engelska
Det är märkligt, kan tyckas, att folk har så stora problem att få till användningen av just de och dem, när väldigt få har problem att skilja på vi och oss, eller jag och mig. Eller för den delen they och them, i engelskan. They och them låter ju till och med ganska likt svenskans de och dem.
Allt handlar förstås om talspråket och där har det i svenskan blivit att vi tenderar att uttala både de och dem som "dom". Hade det varit liknande i engelskan, att man uttalat både they och them som "thom", hade vi antagligen sett en liknande problematik där.
 |
| Thom. Efternamn Yorke, känd från den brittiska orkestern Radiohuvud. |
Kan vi då inte bara börja uttala de och dem så som de skrivs, så hade folk med tiden lärt sig skilja dem åt, kan man undra. Då uppenbarar sig ett annat problem, nämligen sättet vi uttalar det. Något som oftast sker med ett stumt "t" på slutet, där det alltså uttalas så som de från början var tänkt att uttalas. Och att i talspråket inte kunna skilja på det och de medför en än större förvirring än tveksamheten kring om personen avser de eller dem.
"Eftergift för de okunniga och obildade"
Det är lätt att bli förbaskad på att det kommer förslag på att fördumma vårt skriftspråk för att vissa sovit på svensklektionerna och inte har utvecklat ett fullt fungerande skriftspråk. En av de som höjt rösten gällande frågan är Björn Ranelid, som i en artikel menar att en dom-reform hade varit en ”eftergift för de okunniga och obildade” och att den svenska grammatiken är värd att bevara, vilket han har helt rätt i.
Video där Ranelid svamlar om något helt annat än pronomen.
Reform av fel anledning
Men kanske är det inte folks bristande grammatikkunskaper som frågan ens handlar om. Kanske handlar det mer om att vi naturligt anpassar skriftspråket efter hur i vårt vardagliga tal utvecklas. Har man för stora variationer kring hur vi talar och hur vi skriver så kommer det oundvikligen leda till mer problem och svårigheter för folk att behärska språket.
Det verkar dock snarare vara på grund av just folks okunskap man förespråkar språkändringen. Vilket i så fall alltså avslöjar att anledningen till en eventuell språkreform beror på att det är skolan som har misslyckats, snarare än att vårt språkbruk förändrats. Det senare hade möjligen varit en smula lättare för reformmotståndarna att acceptera. Så som frågan framställs nu gör man gällande att, som Ranelid uttryckte det, att vi har ett gäng obildade pajsare som inte kan lära sig svensk grammatik, så alla som gör det får rätta sig efter dem, vilket framstår som ytterst provocerande för någon som bryr sig överhuvudtaget om det skrivna ordet.
Vad blir nästa reform? Var och vart?
Oavsett vad anledningen till en eventuell språkreform må vara är det en farlig väg att gå att ändra för lättsinnigt på språket. Och man kan redan nu börja fundera på vilka ord som ligger tidigt till nästa gång Språkrådet kommer och svingar sin stora, såsiga reformkorv.
Förutom oredan kring de och dem har många idag även svårt att skilja på var och vart, som ju styrs av befintlighet respektive riktning; exempelvis "var är du och vart skall du?". Om allt som krävs för att vi skall börja karva i språket är att folk har svårt att skilja två ord åt, då kan man undra vad blir nästa del i utvecklingen blir. Skall vi byta ut var och vart mot ett norrländskt "vars" för att folk inte kan lära sig en sådan enkel grammatisk regel?
Vad lär sig egentligen folk på svensklektionerna idag?
Av ren nyfikenhet tog jag en titt på tuben för att se hur olika lärare undervisar skillnaden mellan de och dem.
Kajsa Nordmark gör det på ett pedagogiskt sätt där både grammatiken och liknelser med andra pronomina avhandlas.
Jag kikade även vidare på en annan video, som mer verkar vara riktad mot SFI-studenter.
Här fick man till det rätt gällande de och dem, medan vissa andra saker som tas upp blir desto mer knas.
Nej, både avser enbart två saker
Exempelvis gör läraren ett försök att beskriva skillnaden mellan både och båda och snurrar till det rejält. Här menar han att ordet både avser en upprepning av en obegränsad mängd saker. Rent syntaktiskt kanske man kan säga att "jag har både varit i Spanien, Tyskland, Italien och Mexiko", men det blir ändå lite fel, då man med ordet både förväntar sig specifikt två saker, varker fler eller färre.
Avser man räkna upp fler saker bör man inte använda "både...och" utan då är det bättre att säga "såväl...som". Det vill säga "jag har varit i såväl Spanien som Tyskland, Italien och Mexiko". Eller så omformulerar man helt och säger "jag har varit i sketamånga länder såsom Spanien, Tyskland, Italien och Mexiko. Blev du avis nu, eller?"
Nej, istället och i stället är inte samma sak
Läraren påstår senare i videon att orden "istället" och "i stället" är helt utbytbara och att man kan skriva vilket som, vilket förstås också är helt fel. Båda är förstås korrekt svenska, men orden avser helt olika saker.
Ta exempelvis följande fraser: "lägg tallriken här i stället", kontra "lägg tallriken här istället".
I den första frasen uppmanar man någon att lägga tallriken i (disk-)stället. I den andra varianten uppmanas personen att lägga tallriken på en annan plats än vad som först gjorts, alltså "lägg den här istället för där".
Någon form av slutkläm
Vad kan man då få ut av detta resonemang? Kanske att nivån på lärandet inom svenska inte alltid håller den nivå man skulle önska. I det sista exemplet med istället kontra i stället, lär man ju i praktiken ut att sammansatta ord tydligen även kan särskrivas, vilket naturligtvis inte är fallet och leder till att folk gör rent logiska och betydelsemässiga felskrivningar.
Klart är att skolan behöver göra ett krafttag gällande svenskundervisningen. Svenskan är det viktigaste skolämnet. Det är trots allt grunden till övriga studier. Behärskar man inte språket är det svårt att ta till sig annan kunskap fullt ut.
Vad sägs om att börja i den änden istället för att kräva att folk som redan behärskar skriven svenska skall tvingas dumma ner sig och återgå till något simplifierat dagisspråk?