OBS: Detta inlägg innehåller spoilers i viss mån. Har du inte sett filmen än och har tänkt se den - gör det först och kom tillbaka efteråt.
OBS 2: Inlägget innehåller även en hel del generalisering av manligt och kvinnligt beteende på Tinder och inom nätdejting generellt, för att hitta samband med hur folk beter sig i filmen. Ta det med en näve salt om du är av lättkränkt karaktär.
Hursomhelst...
Tindersvindlaren är en dokumentärgilm på Netflix som fått mycket uppmärksamhet på sistone. Och många frågar sig säkert hur ett gäng fruntimmer kan få för sig att låna ut allt de har till någon gosse med guldklocka och Guccitröja från fjärran land.
Vi har därför kallat in Svennigts egen dejtingexpert och psykologteraputt Dr. J Tull för att anal-ysera denna intrikata dynga. Så pass på! Är du lättkränkt feminist så håll någon hårt i handen, för nu kan det bli lite obekväm läsning för er! Puss och kram!
Studie i kvinnlig hypergami
Tindersvindlaren (originaltitel The Tinder Swindler) är en dokumentärfilm på Netflix om den israeliske romansbedragaren Simon Leviev som under två års tid via Tinder raggat upp damer som han blåst på belopp i storlekordningen hundra miljoner kronor. Många av kvinnorna han lurat är från Norden och i blickfånget i filmen får vi följa en norsk och en svensk kvinna som båda blivit bedragna av mannen. Dessa lånade ut varendra spänn de hade på sina bankkonton, och mer därtill. För när deras egna pengar tagit slut, tog de dessutom lån själva för att skicka till bedragaren.
I filmen får vi följa en norsk och en svensk kvinna som båda blivit bedragna av mannen
Vid en första anblick låter det förstås helt absurt hur någon kan vara så blåögd att de skaffar ett kontokort som de sedan låter en utländsk man från Tinder använda helt fritt och spendera hundratusen kronor om dagen, på lyxhotell, lyxmiddagar och annat flåd. Hela historien Leviev drar låter dessutom väldigt mycket som ett klassiskt spammail; att han är en rik son till en diamanthandlare och mångmiljardär. Och bara man kan bistå med en mindre summa så kommer man bli rikligt belönad. Hur många går på sådana spam-bedrägerier idag? Det kan inte vara många promille av mottagarna i alla fall.
Här har dock svindlaren gått steget längre och försöker IRL ge sken av hur välbärgad han är, genom att bjuda ut damer på lyxdejter och åka privatflyg med dem, vilket förstås säljer bluffen väldigt effektivt vilket gör det mycket lättare att blåsa dessa stackars fruntimmer.
Att sälja en livsstil
När det kommer till nätdejting så menar vissa att den största dejtingappen idag varken är Tinder, Bumble eller Hinge. Det är sociala medier, såsom Instagram. Låt mig utveckla...
För många kvinnor är dejting rätt okomplicerat. Det räcker att lägga upp en halvdan selfie på en dejtingapp och presentera sig med något intresseväckande som "Jag vet inte vad jag skall skriva här" eller "Jag vet inte vad jag söker" och män kommer flockas runt henne som hyenor. Kvinns är betydligt mer kräsna dock och som man räcker det inte med att se bra ut för att synas i mängden. Man måste sälja in en hel livsstil. Något som vår käre Tindersvindlare slipat på till perfektion, vilket föga förvånande också gjorde honom så framgångsrik på Tinder. Förutom glidarbilderna han hade på sin dejtingprofil, hade han även ett konto på Instagram med en stor skara följare där han ytterligare visar upp sitt extravaganta lyxliv, vilket förstås gör damerna än mer intresserade. Både av lyxlivet och av att han ger sken av att ha hög social status och dignitet genom sitt höga följarantal.
Allt handlar om image. Det är trots allt det man har att gå på när det kommer till socialisering på nätet. De som är rika på riktigt investerar sitt kapital smart istället för att lägga pengar på ytligt nonsens. Därför blir de troligen bara fnysta åt av dessa ytliga damer, för att de inte har tillräckligt moderiktiga skor eller något annat ytligt trams. Istället är det de som försöker uppvisa ett ytligt skrytliv som får napp. Skrapar man lite i fasaden så har de troligen köpt sin image med SMS-lån och är totalt barskrapade.
Den svenska tjejen var ett typexempel. Hon försöker visa upp ett liv i lyx och flärd för att locka till sig någon "med samma livsstil", som hon uttrycker det. Med det menar hon förstås en rik knös vars resurser hon kan leva gott på. Svindlaren verkade vara precis detta.
Sen när det väl kommer till kritan, så har hon inte mer kapital än vad Tindersvindlaren hinner sätta sprätt på under en dag i sitt glidarliv. Det hon hade var inte mer än trettiotusen dollar som hon hade sparat till ett lägenhetsköp. Och hade hon själv inte ödslat en massa pengar på märkeskläder och lyxiga utlandsresor hade hon kanske inte varit långt ifrån att ha råd att köpa en enkel etta i Finspång i alla fall. I Stockholm, som hon bodde nu, hade hon knappast kommit långt med de korvörena. Så ingenting kring hennes leverne känns speciellt genomtänkt, utan väldigt impulsivt och Lyxfällan-aktigt. Så naturligtvis förvånas man inte över att hon är nyckfull nog att slanga över allt hon har till någon charmig gosse från fjärran land som hon inte ens är romantiskt intresserad av. Så kär är hon i hans livsstil, samt lockelsen att få ta del av denna.
Det är även något ironiskt över att hon på ett sätt, likt svindlaren, försöker utge sig för att vara mer tät och stekig än hon i själva verket är. Man kan undra om hon ens reflekterat över detta. Troligen inte.
Bästa åldersgruppen att svindla
Alla av svindlarens offer verkar vara runt 30 år gamla. Troligen hade han likaväl kunnat förföra tjejer i 20-årsåldern med och de hade förmodligen även varit minst lika mottagliga och äventyrliga och antagligen även lättare att ha att göra med. Frågan är om han hade kunnat blåsa dem på särskilt mycket, dock. Kvinns på 40+ hade antagligen öppnat sina plånböcker desto mer, men är kanske mindre äventyrliga och mer eftertänksamma, så damer runt 30 träffar nog en bra balans där.
I filmen kan man även se Simon bränna 30-åringarnas stålar och spruta skumpa på nån flådig nattklubb och det tar inte lång tid innan han får sällskap av ett gäng heta tjejer i 20-årsåldern som fått guldvittring. Och han verkar inte ha problem att spendera stålar på dem, till synes utan intentioner på att försöka blåsa dem. Så antagligen ser han dem inte som särskilt lukrativa att svindla, utan använder dem bara för eget nöje.
Hade samma bedrägeri även fungerat på män?
Nu undrar du kanske, hade det inte varit samma sak om förhållandet varit det omvända; att en kvinna visat upp ett lyxliv och lockat till sig män på det sättet?
Både ja och nej. Med tanke på hur desperata många män är hade hursomhelst inte allt detta jobb behövts, utan en helt vanlig Svenssontjej hade lätt kunnat länsa karl efter karl på cash bara genom att verka något sånär intresserad av dem.
Har man lite erfarenhet av att ha med folk på nätet att göra så märker man ganska lätt om personen känns realistisk. Man märker ganska fort om det är en riktig tjej man chattar med, om vederbörande är allmänt loj, aldrig ställer några frågor tillbaka och väntar sig att man skall föra samtalet själv. Generellt när man som man matchar med någon och hon skriver först, så är det i 9 fall av 10 en fejkanvändare eller någon som har något annat lurt i kikaren, såsom att den är ute efter pengar. För ungefär så sällan är det som kvinnor tar första steget.
Facebook Dejting, som går att komma åt vida Facebook-appen, är särskilt utsatt. Där är det extremt vanligt med bedrägerier riktade, framför allt mot män. Man känner igen dem genom att de oftast tar kontakt på engelska och direkt vill föra samtalet vidare på WhatsApp. Jag har aldrig nappat på det, men vad jag förstått försöker de där sedan lura folk på Bitcoin. Mängden fejkkonton är så pass stor i den appen att när man sveper på damer så är det ganska irrelevant om man finner personen intressant eller attraktiv. Det är snarare en gissningslek gällande huruvida personen riktig eller en fejkanvändare. Får man flera profiler med exakt samma bilder efter varandra, fast med olika namn är det förstås ganska uppenbart att något är fel. Inte nog med att bedragarna är för slöa för att använda olika bilder till sina fejkprofiler. De är dessutom så korkade att de inte ens bemödar sig att skapa en profil med ett påhittat kvinnonamn, utan använder sina egna, vanliga Facebook-konton. Så man möts ständigt av tjejer som heter Antonio, Frank eller Michael. Är man inte uppmärksam nog på vad det står för namn så kan man råka få en matchning. Sedan börjar de chatten med att presentera sig med ett helt annat namn. Och frågar man hur det kommer sig att de presenterar sig som Mia samtidigt som det står Michael i deras profil så svarar de att "Michael" ju bara är ett användarnamn. Ja, det känns ju inte alls långsökt att de medvetet skulle komma på tanken att ha ett helt annat namn av motsatt kön som användarnamn... Vissa konton är helt automatiserade också och skriver nya påhittiga presentationer varje dag där de byter namn varje gång, och ibland till och med språk.
Om den typen av bedrägerier funkar så måste offren vara extremt desperata och lättlurade, men troligen så nappar säkert en och annan.
Vi som inte är helt tappade bakom en vagn ser desto lättare om personen känns realistisk. Bor personen inte inom ett rimligt pendlingsavstånd till att börja med, brukar jag inte ens bemöda mig med att chatta med vederbörande. Om personen dessutom bara skriver på engelska och hipp som happ erbjuder sig att bjuda en på lyxig restaurang eller att få åka i hennes privata jetplan så hade man förstås bara flabbat. Som snubbe är man den som förväntas bjuda ut, ta notan och se glad ut, oavsett hur rik dejten själv råkar vara.
Så leker man med tanken att en kvinna hade kört med samma typ av lyxbedrägeri som Tindersvindlaren gjorde, så hade nog svaret varit att gemene man hade sett igenom det. Det är för långt ifrån hur relationerna med kvinnor brukar se ut. Kvinnor lockar inte män med pengar och lyx. Och män är (för det mesta) totalt ointresserade av hur mycket pengar en kvinna har, för de rikedomarna är hon troligen inte värst intresserad av att dela med någon fattig man. Det mest troliga är att hon snarare vill ha någon som har ännu mer. För kvinnor är normalt inte intresserade av att "sälja ner sig"; alltså att träffa en man som de anser vara på en lägre nivå i den socioekonomiska näringskedjan. Rika bossladies vill fortfarande ha någon som är än mer dominant, mer framgångsrik och mer välbärgad än hon själv, så att som man ens ha i sin begreppsvärld att "gifta upp sig" är knappast realistiskt.
En kvinna hade heller aldrig ens kommit på tanken att göra att så här utarbetat bedrägeri. Det hade varit totalt överflödigt för att blåsa desperata singelmän. För att pumpa män på pengar behöver inte kvinnor låtsas vara världsvana diamantmiljardärer - det räcker att vara kvinna och inte uppvisa ett helt och hållet skräckinjagande yttre.
Ingen bryr sig när män blir blåsta
Män har för det mesta inga problem med att bränna pengar på kvinnor och det är i princip underförstått att de skall göra det också. Det är därför ingen lyfter på ett ögonbryn om män blir lurade. Det hör ju till att män visar att de har det bra ställt och kan erbjuda ekonomisk trygghet till sin käring. Känner de sig utnyttjade får de väl börja dejta karlar istället.
Det är väldigt typiskt att man gör film om hur män lurar kvinnor på pengar, när förfarandet det motsatta förfarandet förmodligen är betydligt vanligare. Jag har, på så gott som varenda dejtingapp, stött på helt normala svenska tjejer som bett om pengar. Kvinnor jag inte ens hunnit träffa. Och naturligtvis blir man inte intresserad av att göra det då heller.
Lyckligtvis är det som man är det oftast väldigt enkelt att upptäcka bedragarna på dejtingapparna. Med tanke på hur passiva tjejerna normalt är så räcker det med att en kvinna man matchat med själv tar kontakt och skriver mer än ett "hej" eller "hi", för att det skall verka lurt. Ett exempel var en dam som både skrev först och själv visade initiativ på att träffas. Jädrar, tänker man, det här känns som en rak och bra tjej. Tills nästa fråga blir: "En annan grej... Har du lust att betala min hyra?" som om det skulle vara en helt naturlig sak att fråga. Men vad vet jag, det finns säkert de som är desperata nog att slå till på det erbjudandet...
Till och med på Instagram blir jag utsatt för uppenbara lurendrejeriförsök från okända damer (eller folk som utger sig för att vara det). Och det verkar som en del räknar kallt med att man skall tycka att det är fullt rimligt att skicka pengar till någon enbart för att hon är, eller utger sig för att vara, kvinna. Svårare än så verkar det tydligen inte vara att lura desperata tjommar.
Karriär och status viktigare än personkemi
Tinder ställde för ett tag sedan en fråga till sina användare vad de helst vill veta inför en dejt. Bland svarsalternativen fanns vilken musiksmak eller intressen dejten har, samt ifall den har fast anställning. När man svepte kunde man sedan se vad damerna ifråga svarat. Gissa vilket det vanligaste svaret var. Diskutera i smågrupper...
Naturligtvis är det mest intressant om snubben de skall träffa har fast anställning. Så för dessa spelar det mindre roll om man har något gemensamt med någon de matchar med. Det som är relevant är karriär, status och pengar. Mannens enda uppgift är ju trots allt jobba och försörja sin hona.
Komikern Chris Rock sätter fingret på det bra i denna standup, där han menar att kvinnor, barn och husdjur älskas villkorslöst. Män älskas om de har mest att erbjuda. Flera studier har gjorts över skilsmässostatistiken i USA, där föga förvånande kvinnor oftast tar initiativet till detta. Det vanligaste sambandet kring skilsmässa har då varit att mannen tjänat mindre än frugan, alltså att hon klättrat i karriären eller att han antingen blivit av med jobbet eller fått ett sämre betalt jobb. Det får det att skava väldigt hos många damer och då börjar klockan ticka. Då gäller det för mannen att steppa upp innan hon sonderar andra män och letar efter en uppgradering.
Ett annat lysande exempel har vi här nedan, där en dam först dumpar sin pojkvän, men när han sedan går och tar OS-brons ångrar hon sig och vill ha tillbaka honom när han visar sig vara en vinnare. Återigen, status, framgång och liknande är det som är intressant när det kommer till män. Det är vad vi bedöms efter, på gott och ont. Eller om man skall citera YouTubern Rich Cooper (som f.ö. också reagerar på Tindersvindlaren - video längre ner); kvinnor bryr sig inte om mäns problem och utmaningar i livet - de står och väntar vid mållinjen och väljer den som vinner.
Damerna står för urvalet på Tinder
Ifall det inte framgått redan, så har Svennigt-redaktionen själv viss erfarenhet av Tinder från en manlig synvinkel och vet ungefär hur honorna agerar där.
Som en vanlig svennebanan utan vare sig tvättbrädsmage, guldtänder eller Gucci-kostym kan man på sin höjd matcha med polyamorösa queerpersoner med blått hår, piercingar i varenda kroppsöppning och tatueringar från panna till tå, alternativt en "ensam stående fem barns mamma" med extremövervikt och skuldsanering som lärt sig stava på Komvux (ibland även kallat "livets hårda skola"). Övriga damer rynkar på näsan och sveper vänster. Eller så matchar de bara för att ignorera en, alternativt svarar med max två ord oavsett vad man frågar, tills man själv tröttnar och skiter i dem.
Kvinnor avfärdar runt 99% av männen på Tinder, så det gäller att ha "det lilla extra", så att säga. Frågan alla män som kämpar med att få napp på appen behöver ställa sig är dock om dessa flyktiga, opålitliga damer verkligen är värda all denna möda.Bristande impulskontroll
Vissa Tinder-tjejer går dock att prata någorlunda med. Tills det blir tal om att ses, vill säga. Då tackar de ja och går sedan under jorden. Det är väl bekvämare än att tacka nej och behöva tänka ut en bortförklaring. Tinderhonor är trots allt flyktdjur. Lite som hästar. Så en läxa man tidigt lär sig när man har med kvinns på dejtingappar att göra är att de är totalt oberäkneliga och opålitliga. För dem är det helt naturligt beteende att vela, förhala dejter, ghosta och ignorera folk precis efter hur de känner för stunden. Ända tills de själva blir behandlade på samma sätt av den där drömkillen alla andra damer också vill ha. När han också beter sig som de gör (för att han har lika mycket valmöjligheter) är ju per automatik alla män svin, dessutom. Enkel logik... Och tar de själva något ansvar för att de är extra lättfotade så fort de matchar med välsvarvade machohunks som bara ligger runt? Naturligtvis inte.
Lika desperat och enkelspårigt beter de sig när de får tag i en riktig pengagris som denna diamantprånglare. Då tappar de allt vad logiskt tänkande heter och går helt på impuls. De ser Simon som en chans de kanske aldrig mer får, så de satsar allt de har. Troligen gav de en hel drös genuina killar kalla handen (läs: ghostade) under tiden, för att de inte nådde upp till denne charmörs extravaganta nivå.
Hypergami
Varför är då damer så loja, flyktiga och kräsna, kan man undra? Dels beror det på att de har så mycket större valmöjligheter än män har. Könsfördelningen är ju runt 80/20 på många dejtingappar. I Storbritannien såg jag en siffra på att det var smått absurda 89% män på Tinder.
Den andra anledningen är att kvinnlig hypergami är viktig påverkansfaktor som styr utfallet i dessa parningsappar. Och det vi ser hända i filmen är inget annat än hypergami i full aktion. Hypergami innebär är att honor rent biologiskt är funtade så att de alla jagar de hannar som ger dem och deras potentiella avkomma mest trygghet (såväl fysiskt som finansiellt), samt bäst gener; alltså stiliga hannar med bra fysik.
Det vi får som resultat av detta är då ett förhållande där ett fåtal män får väldigt mycket kvinnlig...ähm uppmärksamhet, medan en stor andel övriga män får leva i ofrivillig ensamhet. Även kvinnor försätter sig själva i ensamhet genom att de sätter orimliga krav på sina potentiella partners. Det är inte sällan man ser barnlösa kvinnor över 40 som sitter och ratar killar på Tinder dagarna i ända och sedan har mage att förvänta sig sympati för att hon inte hittar någon som är bra nog för henne. Det är lite som en bortskämd överklassunge får psykbryt för att den fick senaste iPhone-modellen i fel färg, på sin namnsdag. Jag tycker vi tänder ett ljus för dem och ägnar dem en tyst minut, de kan inte ha det lätt... (Skaffa Android!)
Det Tinder och liknande dejtingappar står för är förstås även ett extremt ytligt sätt att selektera folk. Och det är i princip uteslutande damerna som agerar grindvakter för vilka gossar som får dejta och vilka som får fortsätta leva i ensamhet, just för att de är så extremt selektiva. Chansen för en genomsnittlig man att få en matchning är enligt en studie som gjorts så liten som 6 promille(!), så det blir då naturligt för många killar att helt enkelt svepa "ja" på alla, och se om någon nappar. Och den där mentaliteten att "jag tar vad jag får" blir därför särskilt tydlig bland män på en app som Tinder.
Chansen för en genomsnittlig man att få en matchning på Tinder är cirka 6 promille
Och vad är det man får om man nu mot förmodan skulle matcha med någon? Tja, honorna man hittar på Tinder tillhör oftast en av följande två kategorier:
- Den impulsiva honan som inte tänker längre än hennes näsa räcker. Hon slänger sig kravlöst över första bästa machoman med vältränad oxbringa, skägg och tatueringar som "lättar på trycket" i henne och sedan, när han väl börjat tänka klart igen, inser att hon inte var så jädra het ändå, utan dumpar henne direkt. Sedan skriver honan "Inga f-boys eller one night stands!" på sin profil och hoppar sedan kravlöst i säng med näste hunk och tror att han också är den rätte.
Snälla, alldagliga (för dem "fula") killar avfärdas direkt, även om de egentligen är på en mer realistisk nivå och i många fall högre än den hon själv är på. Den skeva könsfördelningen gör dock att hon alltid hamnar i en högre position än en kille på motsvarande nivå. - Sedan har vi de damer som är ute efter något mer långsiktigt, som söker soliditet och likviditet; någon som ger långsiktig finansiell trygghet. De dras istället till den typ av livsstil Tindersvindlaren fluktar med; med flådiga lyxyachter, skumpa och svindyra märkeskläder. För en Tinderbrutta som söker "seriöst" räcker det att säga att man har en osäker anställningsform för att bli avfärdad som pöbel omedelbums.
Förstås finns det även en och annan enhörning bland honorna på Tinder; tjejer som är lite mer djupa av sig och som ser bortom det ytliga. Men då Tinder i princip bara handlar om just yta, så får jag känslan av att de damerna tenderar att söka sig till andra mötesplatser ganska fort. De som däremot stannar kvar på Tinder blir förmodligen bara mer och mer ytliga istället.
Tinder i ett nötskal
När man ser filmen så känns hela grejen så typiskt Tinder. Inte nödvändigtvis vad gäller mångmiljonbedrägeri, men att kvinnor tenderar att flockas runt ett fåtal män i toppen, likt flugor runt en sockerbit. Det är ungefär som i filmen; de absolut mest åtråvärda männen (utseende- och statusmässigt) har ständigt en uppsjö av tjejer i rotation som de dejtar och dansar korvtango med, medan resten är totalt osynliga. Tjejerna som "herr populär" träffar sätter hela sin fokus på honom och ignorerar alla medelsvennar de börjat snacka med. För "herr populär" är ju den klare toppkandidaten, så varför nöja sig med något sämre? "Herr populär" ser å sin sida tjejerna som lätt utbytbara och nyttjar dem till skoj i sängkammaren och slänger dem sedan så fort de börjar ställa krav på exklusivitet. Det är så dynamiken fungerar på Tinder. De översta 99 procenten bland kvinnor och de översta 1-5 procenten bland männen är de som får ut något av appen. Resten blir bara åskådare och den breda majoriteten "vanliga" killar är totalt osynliga för det motsatta könet.
Tindersvindlaren har uppenbart knäckt koden för vad som går hem hos damerna och naturligtvis så cashar han in, med kvinna efter kvinna, efter precis samma modell. Han skriver och säger samma saker, skickar samma manipulerade bilder, och alla sväljer det med hull och hår. Ungefär på samma sätt som tjejer på OnlyFans vet precis vad de skall säga och hur de skall bete sig för att desperata grabbar som törstar efter kvinnlig fägring skall tro att hon ser dem och att de har en samhörighet på ett mer personligt plan. Det är förstås det effektivaste sättet att locka till sig deras allmosor. Ett renodlat svindleri är självklart allvarligare och solklart brottsligt. Men båda kan ifrågasättas rent moraliskt.
"Den perfekte mannen"
Den svenska tjejen säger det rakt ut redan i början av filmen, när hon plockar fram sin Tinder-profil där hon på sina bilder stoltserar med sitt överklassliv i form av lyxiga utlandsresor, högstatusjobb, drinkar och trendiga modekläder. "För jag vill ju ändå attrahera en person som lever samma liv som jag", säger hon. Och med det menar hon att hon enbart kan tänka sig någon som är minst lika rik (helst rikare) och har minst lika hög status som hon själv (helst högre). För det är så hypergamin fungerar. Naturligtiv betonar hon att hon är en självständig kvinna som inte behöver någon man. Det typiska man hör från dagens moderna kvinns som ironiskt nog ändå sitter och häckar på dejtingappar av någon anledning... Mest för att avfärda män på löpande band och själv känna sig överlägsna, antagligen.
Svenskan får frågan vilken sorts man hon söker. "Den perfekte mannen - smart, rolig. Och väldigt impulsiv".
Det sista - "impulsiv", fick mig att grina illa. Dålig impulskontroll är förmodligen en av de sämsta egenskaper man kan leta efter i en långsiktig partner. För det är precis vad det innebär när någon säger att den är impulsiv; den har bristande impulskontroll och gör lite vad som faller den in för stunden utan något konsekvenstänk. Men det är klart; vill du ha en partner som bedrar dig så fort den ser en fast och fin stjärt, skaffar tatueringar på fyllan eller tar ett till SMS-lån så fort den känner för att spruta champagne eller gå på lyxspa, så visst - kör på det!
Ponzibedrägeri
När vår israeliske, påstådda diamantmogul i sin Tinderprofil mer än tydligt hintar om en värld av rikedom och extravagant leverne som de kan ta del av, blir förstås dessa damer helt till sig i trasorna. Och självklart förvånas man inte över att svenskan var en av dem som fallit för med den ökände svindlaren. Svenskan föll dock inte för personen i sig, utan bara lyxdejten han bjöd henne på. Det gav förstås mersmak...
Efter att ha dejtat och skämt sina offer med lyxdejter i en månad ungefär, har israelen damerna på kroken och kan börja svindla dem. Och då de själva sett hur tät han är, är de inte det minsta oroliga över att han inte skall betala tillbaka till dem och går på alla lögner om att han är i knipa och att folk jagar och försöker ha ihjäl honom utan någon rimlig förklaring.
Det hela handlar om så kallat ponzibedrägeri, där ena tjejen luras på pengar som svindlaren använder för att charma nästa offer med lyxdejter, osv, osv. På så vis kan bedrägeriet fortsätta som en slags evighetsmaskin.
Ironin
Naturligtvis är det synd om dessa damer, som lurats på allt de har och mer därtill. Flera av dem blev till och med djupt skuldsatta, då de lånat pengar som de öst över charmören. Särskilt förnedrande måste det ju vara att sedan få reda på att det man lagt pengar på är ens partners otrohetsaffärer.
Samtidigt är det svårt att inte se en viss ironi i det. Detta då kvinnorna i mångt och mycket har precis samma drivkrafter som svindlaren - de vill leva liv i lyx och de vill uppnå det på enklast möjliga sätt. Och med minsta möjliga kraftansträngning och tidsåtgång.
Kvinnor som "gifter upp sig" med någon välbärgad karl är knappast något nytt fenomen. Och i och med nätdejting och dess möjligheter, har alla kvinnor möjligheten att jaga dessa extravaganta män i toppen av näringskedjan, samtidigt som de ignorerar mer alldagliga män som inget hellre vill än att ha ett tryggt liv med dem. Och ibland kommer det tillbaka och biter dem i stjärten, som i det här fallet.
Vad har damerna lärt sig?
Mot slutet av filmen får den norska kvinnan frågan om hon fortsatt leta efter kärleken på Tinder.
"Självklart! Det här är ju inte Tinders fel", menar hon. Hon skryter även med att hon har tusentals matchninar och har jagat efter kärleken där i 13 år. Japp, 13 jädra år! Så gissa själv hur många snubbar hon träffat och avfärdat. Det enda som duger är hennes vision om en prins som hämtad från någon Disneyfilm. Hon har antagligen träffat man efter man och hittat saker hon gillar hos dem, men är förmodligen mer intresserad av att hitta fel och anledningar att rata dem. Och för varje tjomme hon träffar letar hon efter mer saker hon stört sig på tidigare, och tänker hela tiden att "det finns säkert någon ännu bättre". Det är så det är för kvinnor på dejtingappar; de har oaändligt med alternativ, så de nöjer sig inte med någon.
Och som sagt, de enda de kan tänka sig att träffa är toppmännen som också har damer i överflöd. Så de beter sig på samma sätt som kvinnorna; kan inte bestämma sig, för det finns alltid någon bättre, tänker de. Och är det något som irriterar kvinnor, så är det män som beter sig som dem.
Medan de själva kan skriva "jag vet inte vad jag söker" och lägger över det på mannen att försöka ta reda på. Är en snubbe de råkar vara intresserad av lika loj och velig själv blir de totalt galna. Det är roligt!
Det jag försöker komma till är att nej, troligen har dessa damer inte lärt sig ett skvatt. De ser det fortfarande som sin rättighet som kvinna att få en perfekt man som är snygg, framgångsrik, världsvan och stormrik. De förblir troligen singlar och barnlösa än att "sälja ner sig" och bli ihop med en helt vanlig svennebanan, nä usch!
För de som är intresserade av en andra reflektion, kolla även in YouTubern Rich Coopers klipp nedan, där han ger sin syn på filmen och vad den säger om manligt och kvinnligt beteende.