TV | I söndags hade då SVT:s nya storchansning "Vem kan vad?" ÄNTLIGEN premiär på TV ettan och SVENNiGT:s recensent ställer sig frågande hur katten man tänkte här egentligen.
Vem kan vad är ett "underhållningsprogram" där två lag får gissa vad åtta väl valda svennebananer pysslar med "annars då"? Och för den som var med och glodde på TV redan på det sena 90-talet och några år in även på detta millennium, minns kanske att det gjordes ett program på precis samma koncept redan då. Programmet, som hette Upp till bevis och leddes av Sven Melander, gick nämligen ut på att två lag skulle lista ut vad ett gäng svennebananer jobbade med. Programmet gjorde även en kortare comeback för några år sedan, då lett av någon pellejöns från Bolibompa.
Kändisar analyserar vanliga människor
Vid en första anblick är "Vem kan vad?" och "Upp till bevis" helt identiska, sett till programkoncept. Man har ett gäng vanliga människor uppställda på rad, med lika många etiketter eller benämningar som dessa skall kopplas samman med. Man har även de båda lagen bestående av "kändisar", som skall försöka lista ut dessa kopplingar mellan person och yrke. Den stora skillnaden ligger dock i genomförandet av själva programidén.
Återanvänt koncept - håller det fortfarande?
I Upp till bevis betades yrkena av i turordning, där ett av lagen fick gissa vem de tror kan tänkas jobba med just det. Vald svennebanan fick då göra ett litet test där den fick testa på jobbet, direkt inne i studion. Och beroende på hur väl personen skötte sig, kunde man då ana sig till om det var rätt person på rätt plats, så att säga va. Naturligtvis ledde detta till en hel del mindre lyckade matchningar och dråpliga situationer som man kunde flabba gott åt.
Tänk dig en finlemmad revisor stå och bonka plåt, en förstoppad bankir dansa balett eller en bufflig truckförare förstöra någons frilla i ett dödsdömt försök att spela frisör. Ibland hade man lite koll på vad några av deltagarna jobbade med mot slutet av programmet, men oftast var det ett pussel man fick lägga pannan i djupa veck över för att få ihop. Och just de två sakerna; dråpliga klanterier och att försöka få ihop karriärspusslet, var också precis där som själva underhållningsvärdet låg, i Upp till bevis.
I Vem kan vad? har man satsat på en lite annan approach. Här betar man istället av en svennebanan åt gången och båda lagen får ge sin gissning vad det är för en jädra pajsare, utifrån dess utseende och korta introduktion. Första programmet hade följande, oerhört lukrativa yrkesval att bjuda på:
- violinist
- breakdansare
- flairtender
- illusionist
- kublösare
- eldslukare
- trailcyklist
- balanskonstnär.
Alla åtta helt strålande karriärval för den som tycker det är för stor risk att man får jobba om man satsar på att bli skrivmaskinsreparatör, teaterapa eller pingpongproffs.
Första testpersonen som kom in var en solbränd 51-årig göteborgare utan hår. Solklart en eldslukare, tänker man förstås, då han måste eldat upp håret och blivit lite stekt samtidigt. Laget, bestående av David Sundin och hon Farah Abadi (som jag inte vet vem det är men som verkar vara med överallt i tv nu), gissar emellertid på att han är violinist. Andra laget bestod av Erik-utan-Mackan Ekstrand, samt Ellen Bergström. Så redan där har man lyckats samla tre pers från Bäst i test - eller fyra, om man räknar med programledaren Clara Henry, som också figurerat där. Man tager vad man haver, som SVT säger.
Hursomhelst. Nu blir det spännande att se, tänkte jag, ifall karln kan få fiolen att gnissla rätt!
 |
| Tungt analysarbete inför ett ödesmättat val. |
Ett enda stort missat tillfälle
Här uppenbarade sig den stora skillnaden med "Upp till bevis", som gör att det helt missar mål. För i "Vem kan vad?" spelar det nämligen ingen roll vad lagen gissar att personen gör. Testpersonen får göra sin egen grej oavsett, och man får inte se hur personen hanterar den syssla laget gissat på. Genom detta högst underliga val, lyckas man även effektivt undvika att göra programmet roligt för den som tittar. Inte behöver man som tittare heller fundera eller diskutera i vardagsrummet vem man tror gör vad. Man får ju det ändå serverat direkt, lite som att titta på framsidan av en kriminalroman och sedan direkt läsa sista kapitlet och få reda på vem mördaren är, utan att behöva tänka själv. Därigenom tappar man hela poängen och charmen som Upp till bevis hade.
Vad man istället får serverat är någon snäll variant av "Talang", där man får en parad av mer eller mindre underhållande shownummer framförda efter varandra. Trygg, harmlös snäll-TV där ingen riskerar att göra bort sig och bli flabbad åt. Alla får istället visa upp vad de kan som på roliga timmen, och får sedan applåder, klapp på huvudet och beröm för hur duktiga de varit.
 |
| Deltagarna i program numero ett. |
Visst kan man argumentera att med så extravaganta "yrken" som man har i "Vem kan vad?", så är det nära på omöjligt för "fel" person att ha en chans att övertyga att den skulle vara personen de söker. Det var däremot något som vissa faktiskt lyckades göra ganska bra i Upp till bevis, som innehöll något mer traditionella yrken. Men att se fel person försöka sluka eld eller hoppa cykel skulle därav bara skulle vara bortkastat, eller rentav för riskabelt, givet individernas mer eller mindre extrema val av sysslor. Men i Upp till bevis så lyckades man göra tester även i de fallen, då man lyckades simulera farliga yrken på riskfria sätt. En pilot kan ju exempelvis testas i en flygsimulator istället för i ett riktigt plan.
Så nej, vi på SVENNiGT-redaktionen hoppas att SVT lyckas gissa vad som blir rolig tv för tittarna bättre nästa gång. Men visst duger det ändå, som lättsmält underhållning.
/JdS