RECENSION Besökte i helgen endagsfestivalen Holmens Rock i Göteborg för att återse gamla bekanta som D-A-D, Crucified Barbara och Sator. Förutom dessa lirade även tre andra, mindre namnkunniga, band. Banden levererade med både dunder och brak (speciellt Crucified Barbara, som inte bara gjorde sin tredje spelning under ett och samma dygn med fullt ös, även rattade in ljudet helt själva och dessutom samlar in stålar till välgörande ändamål!). Dessvärre led arrangemanget i sig av en hel del barnsjukdomar och konceptet som sådant kändes mycket tveksamt.
Broilersupé på rockfestival?
Enligt arrangören själv är Holmens Rock tänkt att locka med bekvämlighet, istället för traditionellt skitigt festivalröj (läs intervjun i GP). Man skulle ges möjlighet att mellan konserterna sätta sig vid dukat bord och i godan ro avnjuta alla läckerheter som deras stjärnkock lagat ihop, med en riktig finöl till. Och därtill utlovades vattenklosetter - i multum, så att man även hade lyxen att slå en drill utan att behöva visa snorren för hela svenska folket! - Det ni!
Väl på plats i Frihamnen, där arrangemanget tog plats, var det allt annat än bekvämt. Kom man dit med spårvagn, fick man först irra omkring i en kvart, 20 minuter, bland broar, småvägar och massa annat bråte, på detta röriga industriområde, innan man ens hann se skymten av festivalområdet. I entrén fick man byta biljett mot ett pappersarmband, som en nitisk ordningsvakt prompt skulle se varje gång man försökte beträda restaurangområdet. Du hörde rätt - för att komma in på restaurangområdet! Området vid scen var det däremot fritt fram. Varje gång man behövde gå och tömma blåsan var man tvungen att knö sig igenom de röriga bar- och restaurangområdena (som underligt nog alltid var mer packade med folk än själva konsertområdet). Och varje jäkla gång var det någon vaktjävel där som skulle kolla efter band på armen. Vem kom på den briljanta idén? Räcker det inte att göra denna kontroll i entrén? Har man väl kommit in på festivalområdet så har man väl rimligen redan genomgått en biljettkontroll? Eller tror de kanske att man anlänt till festivalen med fallskärm, eller kanske teleporterat sig dit?
 |
| Crucified Barbara ägde denna afton! |
Död åt discjockeys!
Hursomhelst, närmast vid sidan om scenen låg baren, där två fräcka discjockeys stod med hörlurarna sådär nonchalant på sniskan och pumpade ut samma tråkiga beats hela kvällen igenom - på maxvolym. Därefter passerade man en helt becksvart, omöblerad lokal som var helt öde. Sedan, allra längst in, i änden av bananpiren, kom man äntligen fram till dassen, där man i vanlig ordning fick stå och köa. Ackompanjerat av fyllona som stod bredvid och kastade glåpord åt oss civiliserade människor, medan de spolade alla väggar med sina massiva pilsnerreservoarer till urinblåsor.
Sedan tillbaka, genom samma folkmassor av pilsnerdrickare och disko-dunka-dunk - eller dubstep, eller vad nu skiten kallas nuförtiden. Inte fan tror jag att den direkt åtnjuts av vare sig D-A-D:s, Sators eller Crucified Barbaras publik. Om man nu gör en renodlad rockfestival, varför då slänga in ett gäng DJ:s som störningsmoment? Vem går på en konsert med D-A-D för att höra finstämda, akustiska ”Laugh ’N’ A Half”, fördärvas av någon jobbig dunkadunkamusik i bakgrunden?
 |
| CB stämmer upp på racerbanan. Flådigt värre, som du kan se! |
Bekvämt - för vem?
Några fina, dukade bord såg jag för övrigt inte en skymt av. Inte för att jag direkt letade efter dem heller. Jag var ju trots allt där för att kolla på banden. Vore jag mer intressera av att åtnjuta en god middag i lugn och ro, hade det från början varit en mycket långsökt tanke att ta sig till en rockfestival. På ett industriområde. På en racingbana. På en pir.
När man då väljer just ”bekvämlighet” som ledord, för att nischa in sitt arrangemang, är det svårt att undgå att ställa motfrågan; bekvämlighet för vem? Knappast är det för den som är intresserad av att se och höra banden som spelar. Under mina sex timmar på festivalområdet såg jag inte skymten av så mycket som en bänk att sitta på. Den enda föda jag kunde hitta, utan att irra omkring och headhunta den där undangömda stjärnkocken och således riskera att missa något band, var ett korvstånd i motsatt ände till scenen. Denna övergrillade sak fick man slänga i sig på slående fot och hoppas att man kunde hålla blåsan i schack till nästa bandbyte. För både äta och urinera hann man knappast under samma 30-minutersbreak, då alla samtidigt naturligtvis tog tillfället i akt att köpa korvar att mumsa på. Och inte minst med tanke på hur avsides dassen var. Då räcker inte en halvtimme till både in- och utförsel av vätska och födoämnen. Än mindre en lyxig stekarsupé med ett fint, vitt vin till.
 |
| Ja, visst är det skönt att kunna sätta sig skönt vid ett dukat bord mellan konserterna! Tydligen var det detta man arrangören menade... Visst ser det bekvämt ut? |
För den väl inbitne göteborgaren som varje dag går och strosar ute på piren var det säkerligen inga problem att hitta rätt. Men för utbölingar som en annan, var det inte helt lätt att hitta tillbaks till närmsta spårvagnsstopp. Det fick istället bli en rask promenad till fots över Göta älvbron, till tonerna av D-A-D, vars konsert jag tyvärr tvingades lämna halvvägs igenom, för att med säkerhet hitta tillbaka till Centralen innan sista bussen hem hunnit avgå. En vemodig och antiklimatisk avslutning av en rörig afton på piren. Att man för övrigt inte sovit något natten innan, gjorde förstås inte omständigheterna bättre till att börja med. Jag gjorde dock det bästa av situationen och tog mig igenom kvällen med en bultande huvudvärk som sällskap.
Gör om - gör rätt
Tills nästa gång (om det blir någon, i dagens hårda festivalklimat), hoppas jag att Holmens Rock ser över sitt koncept och tänker lite mer på vem man vill locka till sin festival. Är det musikfestival man i första hand erbjuder, är det kanske dags att tänka på hur man underlättar och gör det bekvämt i närheten av scen. Det är ju trots allt där man isf. tillbringar den mesta tiden. Skippa DJ:s, underliga sängar(?), öde lokaler och en massa krimskrams. Se istället till att man som festivalbesökare har nära till det mest basala. Sätt upp vattenreservoarer och klosetter nära till hans och servera bra käk som går snabbt att tillaga - och till ett bra pris. En bira och slät burgare utan tillbehör kostade i korvståndet 125 spänn, vilket är överpris så det står härliga till. Vågar inte fantisera om vad finmaten och finölen då skulle kosta.
Konceptet att varva konserter med flotta 3-rättersmiddagar i överklassmiljö funkar naturligtvis inte i realiteten, när 2-3000 pers skall trängas och utfodras på under 30 minuter. Tänk realistisk och fundera istället på vad folk egentligen behöver för att trivas på en festival!
Skål!
/Jonas den Store