Inte bara Allsång på Liseberg - här är godbitarna från 2012 års konsertsommar

Liseberg är ett trevligt litet ställe att besöka sommartids. Här kan man sitta och skvätta ner sig i en fånig liten barkbåt (Flume Ride) eller kaskadspy i fartfyllda ”attraktioner” (tortyranläggningar, om du frågar mig) som Uppkastet och Svindelgungorna.

Men även om man (som jag) inte är mycket för yrselframkallande centrifugalkraftmaskiner och höghöjdsträning, utan på sin höjd tar en tur i Farfarsbilarna - eller kanske rentav radiobilarna, när man vill leva lite extra ”on the edge” - så finns det en del annat skoj att kolla in även för oss. Jag talar förstås om underhållning i form av trevlig muzzak att belyssna på sommarkvällen.

Sommaren är inte riktigt slut än, men här skall vi försöka sammanfatta våra erfarenheter av sommarens konserter så långt, för att sedan blicka framåt på de kulinariska musikupplevelser som fortfarande väntar runt hörnet!

Nog pladdrat, nu sätter vi igång. Låt det väl smaka, vettja!

Juni

Redan i våras hann man se en lysande spelning med Sator, på parkens lilla Taube-scen. Sator är ett band som verkligen har kul på scen, vilket sprider sig som ett lyckorus ut i bänkarna. Och det behövdes  denna kyliga junikväll. Förutom gamla pärlor från exempelvis briljanta Headquake från 1994, spelades även en drös låtar från senaste plattan Under the Radar. Vilket var helt rätt val, då det i mitt tycke faktiskt är bland det mest solida bandet släppt på rätt länge nu.

Vad sur han ser ut! Han är nog kissnödig...

Senare samma månad kunde även soul- och ”rock”- (är det det?) primadonnan Lenny Krävitz ses i parken, stå och knäa till något långdraget trumpetsolo. Han höll även några diverse olika Gibson-gitarrer under kvällens lopp. Höll, ja. Spelade gjorde han inte mycket, bortsett från ett och annat lick här och där. Mest för att stila för de unga damerna i publiken, kan jag väl tro. Mot slutet av konserten lämnade han scenen och gick längs kravallstaketen, så alla småtöser kunde komma fram och talla på honom. Det gillade han nog, tror jag.

På vägen hem från den konserten fick jag lustigt nog ett reklammail från just Gibson, som faktiskt handlade om just lille Kravits. Intressant sammanträffande... [sarkasm]

SLUTA KLAPPA!! >_<
Vad står ni här för? Rädda för närkontakt eller? Hahaha!

Juli

Under juli månad har det i parken som vanligt rått fullständig kulturell torka, då festivaler och annat jox lockar till sig alla turnerande orkestrar. Då får man istället dras med allsång med Lotta Pling-Plong, samt Karl-Einar Häckners gamla skåpmatsvarieté som återanvänts så gott som oförändrat sedan 1993. Såg eländet förra året och fick då se karln leka med sin trollerilåda, fez och rakblad på nära håll. Den gången lät han dock sin bättre hälft stå och söla ner sig i teaterblod. Det som imponerade mest var emellertid hur karln kunde leverera samma gamla trams med lika stor inlevelse två gånger per kväll, dagligdags under en hel månads tid.

"Vill ni se en schääääärrrrna - seee på mig..."

Mer teaterblod blev det nu i onsdags, när mörkrets primadonna Alice Cooper beträdde Lisebergs stora scen (läs min recension här - snart!). Redan när jag såg denna spelning utannonserad i våras, tänkte jag att ”Alice Cooper - år 2012, det var ju fräscht [sarkasm] …men det får man väl se”. För visst - det kostar ju inget, nu när årskortet redan inhandlats. Men det blev en storslagen show, med alltifrån giljotiner till fejkblod och ett livs levande Frankensteins monster. Fullsmockat var det dessutom, redan två timmar innan spelningen började. Detta på grund av att Lotta Engbergs plaststolar fortfarande tog upp mestadelen av publikytan. Tack för den, Lotta-potta! Hrrrmph!

Amaranthe. Gör sig bra utan ljud.

En bra bit över en och en halv timma lirade Alice, med Orianthi och grabbarna. Vägen hem gick inte vidare fort heller, då vägarna samsades med en massa jobbiga fotbollshuliganer som skulle hem från någon match som tydligen spelats i Göteborg. Lägg därtill en massa vägarbeten och vips var den bussresa på sju mil som normalt tar 55 minuter istället förlängd till dryga tre timmar. Där satt man, inklämd i en överfull dubbeldäckare, åkandes en meter i taget, timma ut och timma in... - Gött, Västtrafik!

Augusti

Augusti månad är faktiskt ganska späckad på Lisebergs stora scen. Bara denna vecka lirar både hårdingarna Raised Fist och metall-outfiten Amaranthe, som lär bjuda på både hårda riff, gurgelsång och avgrundsvrål. Naturligtvis plockar man in en bildskön tösabit som sjunger lite finstämt också, för att uppnå lite sex appeal hos pojkstackarna som lyssnar på skiten... precis som ALLA andra såna där moderna metalband envisas med att göra - alltsedan band som Within Temptation och Evanescence slog igenom, för sisådär 10+ år sedan...

The Soundtrack of Our Lives, som enligt utsago gjort sin sista skiva tillsammans gör den siste augusti kanske sista spelning någonsin på Liseberg. Det får ingen med god smak missa! Förra året sjöng The Ark på sista versen inne i parken. Då var det redan då svårt att ta sig fram i folkhavet. Vågar knappt tänka på hur det kommer se ut när Tsool gör samma sak. Fast å andra sidan har ju de inte varit med i schlagern, så de kanske är inte fullt lika kända för svennebananerna. Hoppas går ju… Såg Soundtrack för några år sedan, vilket var trefligt. Den mustaschprydde gitarristen (Mattias Bärjed) ägde!

Vi synes där och då...kanske...!
/Jonas den Store