Gother, finns dom? - En liten festival-krönika

Gothmänniskan - här ett sällsynt exemplar
som faktiskt ler!

Nämen hejsan, goth folk!

Nu när kidsen slutat skolan, börjar festivalerna dra i gång här i vårt avlånga land. Först ut var Hultsfred; festivalen som en gång i tiden levde på att den var den enda svenska festivalen värd namnet, men som hamnade lite i skymundan i konkurrensen från de mer nischade alternativen. Så istället för att hålla hårt i de  indiepopsnören som utgjorde kärnan av deras klientel, försökte man istället bredda sig mer och mer och lyckades åstadkomma en alltmer spretig festival, med alltifrån visa till rock och hopphipp till dunka-dunka. Det blev således svårt att tilltala någon tillräckligt för att varken göra mödan eller biljettpriset värt det man får ut av att besöka den småländska musikinstitution Hultsfred en gång varit. Årets upplaga såg dock relativt fokuserad ut, med fina bokningar som The Cure, Stone Roses och The Cardigans på menyn.

Svartmesarnas årskongress

Svartmes på Metaltown. Söt liten krabat.

Annat är det med festivalen som körs samtidigt i Göteborg; svartmesarnas årskongress Metaltown, som till likt varje år gästas av In Flames och Trivium. Förutom dessa stammisar, verkade främsta dragplåstret på årets upplaga vara gothernas ärkeprimadonna själv; Marilyn Manson. Och om jag inte missminner mig helt, så var även han eller hon där för bara något år sedan. Festivalen är i år annars riktigt bred och vare sig man gillar att svinga sin ovårdade kalufs och gurgla käften ur led till chockmetall, svartmetall eller extremmetall, hittar man nog något som faller en i smaken här. Fast festivalens i mitt tycke enda ljuspunkt var nog de gamla ökenrockarna Kyuss, som spelade på den inledande dagen. Ett band som de ängsliga gothmupparna och chockrockarna naturligtvis inte visade något som helst intresse för, enligt en recension i den lokala morgonblaskan (se bild t.v.). Svartmetallfolket var väl fullt upptagna med att kolla att mascaran inte rann, antar jag... Band som bara spelar musik, utan att vare sig skära sig med rakblad och grisa ner sig, eller som skriker efter uppmärksamhet på annat mer eller mindre dysfunktionellt sätt, är väl inget att bry sig om, det förstår man ju...

Musikkartan i stort, anno 2012

Festivalen för oss som föredrar riktig rockmusik (precis; med betoning på musik, snarare än vitmåladade pajasar som poserar och grymtar och kvider på scen), lyser dock fortfarande med sin frånvaro. Sveriges musikkarta ser i vanlig ordning ut på följande sätt: metall, mättall eller vispop. "Men Sweden Rock då?", säger du kanske, med gröt mun. Samma sak där; perfekt om man fortfarande inte lämnat 80-talet därhän och än idag bara inte kan få nog av pudelfrillor och spandexklädda gitarrmongon som juckar och poserar för sina få kvarlevande groupies i urtvättade Styx-tröjor. 


Så vad finns egentligen för min generation; den ironiska generationen av 80-talister, som växt upp med briljanta orkestrar som Nirvana, Soundgarden och Smashing Pumpkins att förkovra sig denna festivalsommar? Eller vad sägs om kompetenta brittiska akter som PJ Harvey, Radiohead, Blur och Manics? - Hultsfred ligger kanske närmast till hands trots allt, med sina glansdagar passande nog räknade till 90-talet och 00-talets tidigare hälft. Men visst kan man se tydligt glapp mellan gubbrockarna och de svartspacklade blöjmetallskallarna. Folk runt 30 har väl inte längre tid att gå på festival, möjligen...

Fröken Manson hos Letterman

Som en liten trevlig avslutning som återknyter till det här med gothfolket, kommer här en mycket underhållande Marilyn Manson-intervju, där han eller hon blir grillad av en David Letterman i högform:


Fröken Manson har tuttat eld på hus igen...

Glad sommar - med eller utan tält, pilsner och oljud!
/JdS